En av de platser där mångkulturen verkar fungera som bäst är spårvagnen. Känslan att varje morgon trängas med ett 50-tal främmande personer, ofta inkluderande ofrivillig kroppskontakt, representerande ett dussin olika språk och nationaliteter är egentligen ganska märklig. Jag kanske just den här morgonen delar säte med någon som i djupet av sitt hjärta föraktar min kultur, tycker att jag roffat åt mig för mycket av världens resurser eller anser att mitt politiska parti, min religion eller min sexualitet borde förbjudas. Ändå gör vi sällskap till jobbet, under respektfull tystnad. Ber jag att få låna hans Metro svarar han vänligt.

Men ibland händer oväntade saker, som till exempel i det här klippet. En afghansk man läxar upp en svensk pensionär som han tycker bär ansvaret för att hans land befinner sig i krig.

Klippet har några år på nacken, men får vi tro mannens ord kom han till Sverige som flyktingbarn någon gång i början på 2000-talet, alltså långt före flyktingkrisen. Det mesta av grälet handlar om kriget i Afghanistan, men det var en annan sak som fick mig att reagera.

Mannen har bott i Sverige drygt tio år och verkar i någon mån integrerad, i varje fall nämner han en svensk flickvän. Samtidigt är det uppenbart att han hatar svenskar.

Hatet verkar mest rikta sig mot män. Han får ett annat tonfall när han vänder sig till en kvinna i slutet av klippet. Han säger att männen i Sverige i allmänhet är pedofiler, att de begår våldtäkter medan afrikaner i Somalia väcker hans respekt. I förbigående hotar han ta livet av tio människor, men påpekar samtidigt att han har ett hjärta.

Hans attityd verkar inte helt oförenlig med radikal feminism. Jag vet förstås inget om hans svenska flickvän, men det finns en kategori kvinnor (ibland kallade ”batikhäxor”) som gjort sig kända för att kombinera politiskt korrekt feminism med en förkärlek för afghanska män.

När mannen kom till Sverige (för ungefär tio år sen) var afghaner en sällsynthet i vårt land. Sedan dess har det kommit tiotusentals på liknande villkor. Många ”barn” har blivit omhändertagna av kvinnor som tagit på sig uppgiften att integrera dem i Sverige. Vällovligt kan man tycka, men relationen har ibland visat sig problematisk. Alla har förstås inte gått så långt som Johanna Möller i Arboga, som använde sina pojkar till att begå brott, men sexuellt utnyttjande har uppdagats i flera fall.

En annan typ av ”utnyttjande” ligger på det politiska planet. Enligt en konspirationsteori jag just nu omhuldar integreras många av de här afghanerna, inte i det svenska samhället utan i en sekteristisk form av PK-ism och feminism. Hatet som de bär med sig från sina hemländer, mobiliseras i kampen mot det västerländska patriarkatet. Kopplingen blev särskilt tydlig under manifestationen på Medborgarplatsen 2017. I sann orwellsk anda brukar alltsammans döpas om till ”kärlek”.

Det mest flagranta exemplet på den här typen av kärlek måste vara Arif Mo, en feministisk talesperson för ensamkommande och bekant med statsministern. Hans popularitet bland feminister bekräftades nyligen av det massiva stöd han fick efter att ha blivit dömd för sexövergrepp på ett konfirmationsläger. Lättnaden var stor när han trots domen beviljades nytt uppehållstillstånd. Själv tidigare utvisningshotad, har han på Facebook uttryckt förståelse för Akilov som utförde terrorattacken på Drottninggatan.

Det kan vara svårt att förstå varför regeringen i sin senaste budget vill spendera ytterligare miljarder på de 9 000 afghanerna, trots att de uppenbarligen saknar asylskäl. Vore det inte smartare att satsa pengarna på pensionärer, skolan eller BB-kliniker i Norrland?

En förklaring så god som någon kan vara att politikerna vill gjuta nytt blod i den feministiska rörelsen, som allt oftare beskrivs i termer av maktfullkomligt tantvälde. När nya vindar blåser, och de egna kärntrupperna får allt svårare att hålla fienden stången, då kallar man in legosoldaterna.