Den så kallade Kulturprofilen är, påstår jag, Sveriges svar på Harvey Weinstein, den amerikanske filmproducenten som personifierar det hat som tusenden och åter tusenden ambitiösa och ofta framgångsrika kvinnor riktar mot mäktiga och framstående män som de, i allmänhet frivilligt, haft någon sorts sexuell relation med.

Stopp och belägg, det här är minerad mark, så det gäller att inte sätta ned foten fel. Det hör naturligtvis till saken att Weinsteinprofiler inte bara är mäktiga och liksom Sankte Per kontrollerar himmelrikets nycklar – där himmelriket kan vara sådant som betydelsefulla roller i internationella filmproduktioner eller hjälp att äntra den svenska litterära parnassen – utan också i många fall är burdusa och oförskämda och inte aktar för rov att, som den likartade busen Donald Trump uttryckt det, ”grab them by the pussy”. Även om Weinsteinprofiler nog kan vara charmiga när det krävs så beter de sig ofta, om man ska tro kvinnors vittnesmål, som skitstövlar som inte ens besvärar sig med att vara snälla mot de kvinnor med vilka de sällskapat. För övrigt är det självklart att profilerna inte alltid lyckas få ihop det med de kvinnor vilka de försöker förföra med ovälkomna smekningar i baken utan i stället blir rättmätigt avfärdade med en örfil.

Förhoppningsvis har jag med denna utläggning lyckats övertyga läsaren om jag inte har något till övers för manliga bufflar och inte avser att försvara dem. Därmed vill jag rensa undan det bråte av kringliggande idéer och dito känslor som står i vägen och förhindrar oss att närma oss kärnfrågan i hysteriska tider som när metoo-kampanjen rasade som värst eller nu, några månader senare i Sverige, när Akademiskandalen får kultursverige att påminna om Tahrir-torget på Vredens Dag.

Om man skalar bort allt ovidkommande nonsens i ett typiskt Weinsteinprofilfall och gör sig omaket att betrakta män och kvinnor som lika dugliga, kompetenta och eftertänksamma – vilket i det här fallet betyder lika cyniskt beräknande när det gäller att främja sina egna intressen – så ser vi att relationen i grunden är en sorts byteshandel. Himmelrikets nycklar mot en eller flera herdestunder, exempelvis i Svenska Akademiens lägenhet i Paris.

Men hur kan det bli sådant bråk och tumult kring en hederlig affär? Detta är, som jag ser det, pudelns kärna. Om vi kan förstå det så kan vi förstå metoo-kampanjen och den bitterhet och avsky som, verkar det, framför allt en del feminister ådagalägger i den pågående striden kring Svenska Akademien och Kulturprofilen.

Ska jag ge ett exempel på en del kvinnors bitterhet och avsky? Det finns en feministisk rörelse som heter SCUM, vilket påstås betyda Society for Cutting Up Men. Rörelsen har för avsikt att döda män. Grundaren Valerie Solanas försökte göra sig till föredöme genom att skjuta Andy Warhol och ytterligare en man med revolver.

Det så kallade SCUM-manifestet översattes till svenska av Sara Stridsberg som sedermera belönades med ett ledamotskap i Svenska Akademien. Den 11 april publicerar Kristina Lindquist från Dagens Nyheters kulturredaktion en ursinnig artikel som citerar ett gammalt ”meddelande” från Stridsberg:

Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna. Du blir helt och hållet asexuell, börjar ickearbeta på ditt arbete och fucka upp alla situationer du hamnar i.

Jag tyckte det där lät väldigt obehagligt och utgick från att Lindquist skulle ta avstånd. Jag hade fel. Lindquist älskar tanken att kvinnor ska ge utlopp för sina mest mordiska instinkter:

Det kan inte bara vara jag som just nu längtar efter att se Sara Stridsberg bli en ”hatisk och våldsam bitch” som ”fuckar upp” hela Svenska akademien.

Hur kan en Weinsteinprofil väcka sådant raseri i den krets av kvinnor där profilen slår sina lovar? (Jag säger inte att Lindquist själv varit inblandad, det har jag ingen aning om, bara att hon uttrycker känslorna hos många av sina systrar.)

En möjlighet är att den hederliga affären inte är så hederlig. Profilen har fått herdestunden på kredit och när det blir dags att ta fram himmelrikets nycklar så kanske han inte gör det. Kvinnan vet nog att hon tagit en risk och får skylla sig själv om projektet slår fel, men det behöver inte hindra henne från att bli från vettet av ilska. Jag har själv sett riskkapitalister tugga fradga av vanvett när de inser att uppstartsbolaget de satsat i är på väg mot konkurs. Särskilt arg blir hon förstås om Weinsteinprofilen, som det ibland rapporterats om, hånar och skäller ut kvinnan i stället för att behandla henne milt.

Men denna kalkylerande förklaring räcker inte för att tolka den hysteriska frenesi som exempelvis metoo-rörelsen ger prov på. De berörda kvinnorna känner sig skändade på ett annat och djupare plan.

Hur mötet med en sådan som Kulturprofilen än gestaltat sig så inbillar jag mig att många kvinnor skäms efteråt. Det har, underligt nog, inte så mycket med Kulturprofilen själv att göra som med de egennyttiga avsikter med vilka den enskilda kvinnan engagerat sig (om hon nu engagerat sig överhuvudtaget, vilket alltså inte alltid varit fallet). Även om resultatet blivit över förväntan och himlens portar öppnat sig så känner nog många kvinnor skam. Det handlar trots allt om prostitution: en Weinsteinprofil köper sexuella tjänster och betalar med kulturella eller sociala fördelar som han kontrollerar.

Jag må ha medelklassiga fördomar, men jag tror få människor, vare sig män eller kvinnor, helt iskallt och oberört engagerar sig i prostitution, varken som köpare eller säljare. Därför finns det, trots allt, rätt få riktigt utpräglade Weinsteinprofiler och ganska få motsvarande kvinnliga lycksökare.

Det betyder att de flesta kvinnor som en typisk Kulturprofil på något vis får ihop det med är missnöjda efteråt. De skäms för vad de gett sig in i. Jag kan begripa det för jag skulle nog också känna så. Människan låter lätt sina egna ambitioner förleda henne till handlingar som hon efteråt ångrar. Det är arketypiskt.

Skam är outhärdligt. Sinnet tänker ut vilka funder och ränker som helst för att slippa skämmas. Närmast till hands ligger att skylla på någon annan, särskilt den inblandade karlen. Eller, i raseriets och skammens förlängning, alla karlar, hela släktet av män. Cut them up.

För att slippa utstå den skam de riktar mot sig själva faller det sig ofta naturligt för kvinnor i denna belägenhet att definiera sig själv som offer. Men när de utser sig till offer gör de sig samtidigt till utsatta, hjälplösa och underlägsna. Hur stora skitar Weinsteinprofilerna än är kan de inte ensamma göra kvinnosläktet underlägset. För att en sådan uppfattning ska få fäste krävs det att kvinnosläktet själv hjälper till just genom att inta offerrollen.

Som på beställning kommer den 12 april en artikel i Dagens Nyheter som bekräftar min hypotes om hatets psykologi. Det handlar om en textilkonstnärinna som, förefaller det, två gånger gjort affär med Kulturprofilen och därefter gripits av en skam som hon, för att dämpa sin ångest, med offerrollen som katalysator förvandlar till en liden oförrätt, en skändlighet från mannens sida.

Affärerna har bestått i byte av sexuella tjänster mot tillgång till utställningslokal:

Men jag stod i mitt livs viktigaste arbete och visste att jag absolut inte fick ta in konsekvenserna av vad som hänt. Jag behövde vara kreativ. Jag skulle göra min första utställning… Jag visste att om det blivit slagsmål så hade det inte blivit någon utställning. Det var en sorts val jag hade och den skulden har varit svår att leva med… När det var över kände jag mig som en smutsig trasa… Jag har känt att min första utställning inte handlade om begåvning eller kompetens utan om att jag upplåtit min kropp. Det är nog den hemligheten som gjort ondast. Den har legat över mig som ett illamående.