Stort rabalder råder kring Svenska Akademien. Journalisterna vädrar skadat villebråd och ylar som vargar. Men ingen – utom rimligtvis Akademiens ledamöter, varav några tycks ha missförstått – verkar ha läst Akademiens stadgar. För den som läst och förstått stadgarna tycks dagens kris vara resultatet av att ledamöterna under många år brutit mot regelverket.

Först lite om bakgrunden till att Svenska Akademien överhuvudtaget bildades. Har du tänkt på hur märkvärdigt det är att nationer har enhetliga och reglerade språk? Hur kommer det sig att man vet hur ord stavas och hur meningar ska byggas?

I urtillståndet fanns bara en massa lokala dialekter utan stavningsregler och grammatik. Att det ur denna språkliga sörja uppstod distinkta språk är egentligen egendomligt. Hur gick det till?

Den förste, vad jag vet, som dokumenterat en sådan process var Dante, som under 1300-talets första år författade skriften Om vältalighet på folkspråket om vilken jag skrev en krönika här. Summan av kardemumman är att det enhetliga språket inte alls växt fram på något naturligt sätt utan tvärtom är resultatet av genomtänkta beslut och målmedvetet, ihärdigt intellektuellt arbete.

Fortfarande i slutet av 1700-talet fanns inget reglerat svenskt riksspråk. Det fanns bohuslänska, småländska, tyska, franska, skånska och en massa andra dialekter. Det saknades grammatik och rättstavningsregler. Det är inget bra tillstånd för en stat som föresatt sig att organisera en nation. Ämbetsmännen kanske inte en gång förstår varandras promemorior.

Gustaf III, som var en av Sveriges mest handlingskraftiga och framåtblickande regenter, tog tag i problemet genom att instifta Svenska Akademien, vars syfte och ändamål framgår av paragraferna 22 och 23:

Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet, så uti Vettenskaper, som serdeles i anseende til Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla thes tilhörande delar, jemväl uti then, som tjenar at tolka the Himmelska Sanningar. 

Ty åligger äfven Academien at utarbeta en Svensk Ordabok och Gramatica, jemte sådane Afhandlingar som bidraga kunna til stadga och befordran af god smak.

Det här var inte att leka med. Gustaf III menade allvar. Akademiens syfte var att skapa goda språkliga vanor. Den skulle helt enkelt fatta beslut om vad som gällde i språkfrågor. Och när den fattat beslut måste alla ledamöter finna sig däri. Hur skulle det se ut om inte Akademien själv lydde sitt regelverk? Tjugofjärde paragrafen inskärper kravet på lydnad för fattade beslut: 

Tå för skrifsättet föreskrifter blifvit af Academien stadgade, böra thes Ledamöter them uti alla theras arbeten i akt taga, så framt the therå vilja föra titul af Academiens Ledamot.

Det betyder, med mina ord, att den som inte vill rätta in sig i ledet inte får vara med och leka. Gustaf III avsåg inte att skämta. Han ställde krav på ledamöterna. Ett första krav framförs i nittonde paragrafen: 

Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.

Detta är naturligtvis en gummiparagraf. Heder och ära tolkas olika från tid till annan. Men en sak framstår emellertid för mig som rätt solklar, nämligen att den som blivit invald i Akademien och accepterat uppdraget måste följa stadgarna. Den som bryter mot svensk lag är en brottsling vilket inte är så ärofullt. På motsvarande sätt går det emot hedern och äran om man som invald i nationens kanske ärorikaste samfund struntar i dess regler.

En av reglerna, enligt trettiosjunde paragrafen, gäller närvaroplikt:

Ej må någor Ledamot, then uti staden är, utan laga förfall, afhålla sig ifrån sammankomsterne; serdeles tå fråga är at välja eller at utesluta en Ledamot, eller vid pröfningen af et arbete, och bör orsaken til thes uteblifvande altid af någor Ledamot anmälas.

Om någon ledamot utebliver från Akademiens möten ska uteblivandet alltså särskilt undersökas. Vidare gäller, enligt fyrtiosjunde paragrafen, att om någon utomstående via media anklagar Akademien för något så får ingen ledamot gå i svaromål om han inte därtill uppmanas av nio ledamöter:

Utgifver någor af Trycket något emot Academien, vare ingen thes Ledamot tillåtit at therå svara eller i något försvar ther ingå, therest han icke uti en almän Sammankomst af Nio Ledamöter therom ombuden och tilsagd varder.

Nästa paragraf, den fyrtioåttonde, är en riktig dråpare:

Ej må någor Ledamot uptäcka något som rörer rättelser, afslag eller annat hvad Academien eller thes Ledamöter angå kan. Then thet gör varde utsluten.

Efter viss forskning har jag funnit att ordet ”uptäcka” på den tiden kunde betyda ”yppa” eller ”berätta”. Den ledamot som alls säger något till omvärlden om Akademiens inre angelägenheter ska alltså uteslutas.

Mot denna bakgrund och med tanke på hur ledamöterna sladdrar i pressen undrar jag om inte samtliga borde ha uteslutits för länge sedan. Men det är en futil observation. Låt mig i stället förklara hur Akademiens aktuella predikament ser ut för mig och vilken den stadeenliga lösningen är.

Idag har fem ledamöter hoppat av medan 13 återstår. Det är en himla tur, för med det räcker med tolv ledamöter för att utesluta ledamot och invälja ny ledamot.

De fem ledamöter som hoppat av bör uteslutas på olika grunder, kanske framför allt som de – i två fall under många år – brutit mot närvaroplikten enligt paragraf 37. Ledamoten Anders Olsson, som är ”directeur”, det vill säga ordförande, bör samla ihop övriga ledamöter och hantera frågan. När de fem skolkarna är uteslutna kan de återstående 13 ledamöterna utse fem nya så att Akademien blir fulltalig. Inför hotet om uteslutning kanske en del ledamöter ställer in sig i ledet.

Dagens kris i Svenska Akademien tycks bero på att ledamöterna inte tagit sitt eget regelverk på allvar. Så här skriver åtta av de återstående ledamöterna i Svenska Dagbladet:

För att utesluta en ledamot ur Svenska Akademien, därtill en ledamot som inte juridiskt åtalats eller straffats för någonting, krävs kort sagt mycket starka skäl. 

Det är inte sant. Det räcker att en ledamot skolkar för att han enligt stadgarna ska kunna uteslutas.

Den ständige sekreteraren Sara Danius verkar ha fått allt om bakfoten:

Tidigare har Svenska Akademiens stadgar gjort det omöjligt för ledamöter att självmant lämna sina uppdrag. Nu ska detta ändras.

– Vi har bestämt oss för att göra det möjligt för ledamöter att frivilligt lämna Svenska Akademien. Det beslutet togs för mer än två veckor sedan, säger ständige sekreteraren Sara Danius till DN.

Men problemet är ju inte att stadgarna inte tillåtit frivilliga avhopp, problemet är att Akademiens återstående ledamöter inte haft kurage att följa stadgarna och utesluta dem som inte kommer på mötena.

Att den ständige sekreteraren pratar om stadgeändringar är därför illavarslande. För det första behövs det inte. För det andra går det inte.

Däremot är det svårt att enligt stadgarna utesluta ledamoten Frostenson. Det står ingenstans i stadgarna att ledamot ska uteslutas om ledamotens make tagit kvinnor i ändan, ej heller om ledamot äger hälften av ett bolag som på något vis erhållit pengar från Akademien. Om ledamot däremot talat bredvid mun om Nobelpriset i litteratur kan en uteslutning enligt sladderparagrafen 48 dock komma ifråga.

Hela den här ovärdiga cirkusen om ett eventuellt uteslutande av Frostenson, som egentligen orsakats av metoo-kampanjen, hade inte uppstått om ledamöterna för det första följt stadgarna genom att sparka ut dem som vägrar komma på mötena och, för det andra, varit knäpptysta om Akademiens inre angelägenheter enligt sladderparagrafen.

PS  Det förekommer uppgifter i media  om att Gustaf III stadgat att bara göra ledamotskapet tillgängligt för män. Och eftersom Akademien ändå sedan länge struntat  den regeln så är det fritt fram att strunta i andra regler. Men jag kan inte hitta det där om att bara män ska få förekomma som ledamöter. Det händer att en ledamot i stadgarna omtalas som en ledamot med sedan omnämnes i pronominal form som ”han” eller ”honom”, men jag kan inte märka några manschauvinistiska avsikter.