Det är konstigt hur världen ändrar sig. Man hamnar i situationer där nytt ljus faller på tingen och man upptäcker till sin häpnad att man kanske måste ifrågasätta till och med sina mest väl inövade och solida föreställningar.

Två av mina solida föreställningar är att monopol bör vara offentligt ägda samt att staten ska hålla sig borta från att aktivt engagera sig i samhällsdebatten.

Skälet till min första föreställning framträder nästan parodiskt tydligt i det flagranta misstag som en förvirrad borgerlig regering gjorde på nittiotalet när den sålde de offentligt ägda elnäten till privata bolag. Kabeln som levererar elektricitet in i mitt hus är ett naturligt monopol. Privata vinstmaximerande bolag som äger kabeln kan höja nätavgiften hur mycket som helst utan att jag kan hämta min el någon annan stans. Det gör de också, har det visat sig.

Skälet till min andra föreställning är att opinioner bör växa ur det civila samhället. I en demokrati ska opinioner stötas och blötas och yttrandefrihet gälla. Till exempel vore det en demokratisk styggelse om staten drog in en tidning. Ska det finnas något slags public service, alltså statliga etermedia med demokratiska ambitioner, så måste rigorösa säkerhetsinrättningar installeras för att förhindra att public service förfaller till statlig propagandacentral.

Dessa två synpunkter tyckte jag mig alltså vara säker på. Så inträder Facebook och Google. Därmed kullkastas eventuellt min trygga begreppsvärld. Dessa två är ju både naturliga monopol och idébärare. Naturliga monopol ska ju vara offentliga, hade jag bestämt, och idébärare privata, men hur blir det när dessa verksamheter förenas i en och samma juridiska person?

Björn Wiman på Dagens Nyheters kulturredaktion formulerar en överhängande risk så här:

Vad händer om Facebook (eller något av de andra stora nätbolagen) bestämmer sig för att missgynna en politiker eller ett parti som exempelvis kräver ökat skydd för personuppgifter? Vad händer om ett företag beslutar att dela med sig av information till en viss politisk kampanj men inte till en annan? Eller om någon av nätjättarna börjar gynna partier som förespråkar en politik som ligger i linje med bolagets egna intressen?

Om det verkligen är så, som min hypotes antyder, att naturliga monopol i detta fall samtidigt är dominerande idébärare så hamnar vi medborgare i ett dilemma. Vad ska vi göra? Ska vi förstatliga Facebook och Google, om vi låtsas att vi kunde det, och riskera att de blir ett slags idémässig motsvarighet till Sveriges Television? Eller ska de fortsatt få vara privata med de risker Wiman pekar på?

Wiman ställer inte frågan sådär rakt på. Jag vet inte ens om han tänkt den. Men det verkar som om han, ifall han hade tänkt den och tvingats besvara den, skulle önska sig offentliga ingripanden mot mediejättarna:

Den tillit som vi har satt till de stora nätföretagens dominans över vår offentlighet kommer att gå till historien som ett av vår tids farligaste självbedrägerier. 

Själv skulle jag, utan att ha penetrerat frågan på djupet, spontant reagera på motsatt sätt. Jag vill med kraft förhindra att svenska staten trilskas med Facebook och Google. Skälet är uppenbart. Google – jag använder inte Facebook – ger mig så oändligt mycket mer än Sveriges Television. Nästan allt som det statliga tevebolaget sänder inger mig obehag eftersom vinklingen och den politiska styrningen är så uppenbara. Herr Google, däremot, öser kostnadsfritt över mig all information jag kan önska mig. Herr Google struntar i om det han presenterar är politiskt korrekt eller inte, han överlåter till mig att bedöma materialet. Om jag vill se Adolf Hitler eller Winston Churchill hålla tal så kan jag göra det. Jag är så tacksam att staten hittills hållit fingrarna borta och låtit bli att, som det föreslagits av Peter Wolodarski, gömma undan Hitler så att jag kanske aldrig kan hitta honom.

Det verkar pågå en kampanj, i varje fall i Dagens Nyheter, som går ut på att censurera internet. Jag kan inte förstå annat än att detta är ett hot mot både min och Herr Googles mänskliga rättigheter enligt nittonde artikeln i FNs kända deklaration:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Sådan censur vore också ett brott mot den svenska regeringsformens andra kapitel första paragrafen:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,

2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,