Terrorgruppen Islamiska Staten Terrorn i Syrien och Irak har i stort sett kollapsat. Något kalifat ser det inte att bli. Men den IS-kopplade terrorn fortsätter. Den 29 mars försökte en bilist köra på soldater vid en militäranläggning i sydöstra Frankrike. Och en vecka tidigare, den 23, slog en jihadist till i sydvästfranska staden Trèbes.

Den 25-årige jihadisten Radouane Lakdim, en fransk medborgare med marockanskt ursprung, sköt ihjäl fyra personer under en gisslantagning i staden Carcassonne. Han skrek ”Allahu akbar” och ”Jag ska döda er alla”. Han krävde att Salah Abdeslam, den jihadist som misstänks för att ligga bakom attackerna i Paris år 2015 då 130 människor dödades, skulle släppas fri.

Lakdim hade svurit trohet till IS och skrek om att han kämpade för Syrien. För honom var Carcassone i Frankrike bara en annan del av det globala slagfältet mellan de trogna och de otrogna.

Efter attacken berättade grannar för medierna att Lakdim brukade besöka moskén i Carcassonne. Han var en del av den salafistiska rörelsen som strävar efter att gå tillbaka till vad den uppfattar som en ren och ursprunglig islam. Inte alla salafister bejakar terror, de flesta arbetar för att islamisera genom mission.

Terrorattacken i Carcassone skapade en martyr och hjälte åt Islamiska Staten. För de som vi kallar kallblodiga och avskyvärda mördare, hyllar de som hjältar eller ”lejon”. Men attacken skapade också en martyr åt Frankrike.

Polisen Arnaud Beltrame hade självuppoffrande tagit en kvinnlig gisslans plats. Hon fick gå, han slaktades. För IS är en martyr någon som dör medan han dödar andra, för Frankrike – och för oss västerlänningar – är en martyr någon som ger sitt liv för andra.

På Twitter skrev inrikesministern Gérard Collomb så här:

”Arnaud Beltrame har lämnat oss. Han dog för fäderneslandet. Frankrike kommer aldrig glömma hans heroiska insats, hans mod och uppoffring.”

Och Beltrames mor, sa så här om sin son till den franska radiokanalen RTL:

”Jag visste att det måste vara han. Han har alltid varit sådan. Det är en person som, ända sedan han föddes, gjort allt för hemlandet. Det är det han lever för, att försvara hemlandet.”

Det är en gripande historia. Och jag kommer att tänka på den milde prästen Jacques Hamel. När församlingen i den lilla orten Saint-Etienne-du-Rouvray i Normandie firade mässa på morgonen den 26 juli 2016 stormade två jihadister in och tog honom och några nunnor som gisslan. Sedan tvingade de ner den 84 år gamle mannen på knä, läste Koranen över honom och slaktade honom.

Konflikten mellan väst och den islamiska fundamentalismen innehåller smärta och död. Men också berättelser om hjältemod och martyrskap. Kanske kommer västvärlden att återupptäcka sig själv i mötet med denna fiende. Gamla ideal som man trodde hade försvunnit.

Medan den islamiska fundamentalismen växer i västvärlden, växer också motståndet. Hjältar som Beltrame visar att det finns livskraft även i en gammal och trött civilisation.

Jihadisten Lakdim var en fiende till Frankrike. Men han kom inte utifrån. Fienden finns mitt ibland oss. Detta på grund av den ansvarslösa invandringspolitik och naiva mångkulturalism som rått i Frankrike, och i stort sett hela västvärlden, den senaste tiden.

De som öppnade dörren. De som stått bakom denna ansvarslösa politik är medskyldiga till Beltrames och Hamels och många andras lidande och död.

Den kamp mellan civilisationer som Samuel P. Huntington skrev om sin bok från 1996, pågår nu inom våra länder. Huntington menade att ”islam har blodiga gränser”. Dessa gränser går kors och tvärs genom Paris, Stockholm, London och Berlin. Det finns ingen gräns mellan islamvärlden och västvärlden. De två har flutit ihop.

Jag gissar att massinvandringen och islamiseringen, med det stegvisa uppbyggandet av islamiska enklaver i våra europeiska städer, kommer göra nationerna allt svårare att hålla ihop.

Muslimer utgör ungefär en tiondel av Frankrikes befolkning. Många av dessa är fredliga och hyggliga. Men tusentals unga muslimer med franskt medborgarskap har anslutit sig till jihad i Syrien och Irak. Medborgarskap säger ingenting om vilken sida man står i denna civilisationernas kamp.

Hur ska vi motverka radikaliseringen av unga muslimer i Europa? Hur ska vi förhindra att nya terrorattacker äger rum? Ska vi öppna en statlig imamskola? Ska vi stänga den ena eller den andra salafistiska moskén?

Det första vi måste göra är att erkänna hur problemet en gång uppstod. Som sagt: det är en följd av en ansvarslös invandringspolitik. Europa måste komma till denna insikt.