Är det bara som jag känner eller håller samhällsdebatten på att bli alltmer hysterisk?

Metoo-kampanjens efterbörd i form av en teaterdirektörs självmord visar vad som kan hända när överspända och obehärskade ordvrängare – i det här fallet etablerade PK-journalister i huvudsak inom ledande media – tar kommandot över debatten och tidsandan.

Metoo-kampanjen fyllde mig med förundran och vämjelse redan när den startade (vilket jag skrev om och blev vederbörligen utskälld för). Det här är inte Sverige, tänkte jag, utan mer Tahrir-torget på ”vredens dag”.

Men det var två skillnader mellan Kairo-händelserna och den svenska Metoo-kampanjen. För det första utövades fysiskt våld i Kairo, medan det svenska våldet var psykiskt ehuru minst lika orättvist och förödande för offren. För det andra hämtades förövarna i Kairo från den lokala dräggen, medan de svenska förövarna bestod av landets ”intellektuella elit” som, visade det sig, inte kunde låta bli att uppföra sig som drägg. Eliten kände sig ha både skyldighet och rätt att hata även om de saknade bärande skäl till sitt hat. Det var hat för hatets egen skull.

Journalisterna agerade mobbledare och deras följare, rusiga och dreglande av vrede och hämndlystnad för någon upplevd kränkning, följde vrålande efter. Det kändes som när man ser TV-bilder från ett upplopp i Pakistan.

Hanif Bali-händelsen var förstås inte lika betydelsefull och inte så potentiellt förödande för någons fysiska eller psykiska hälsa men fullt lika konstruerad, illa tänkt och infantil, kanske nästan till och med lika emotionellt laddad, åtminstone inom moderatpartiet. Det har hittills inte kommit fram någonting som Bali gjort som skulle motivera att han bestraffades eller förmåddes be om ursäkt. Det var en storm i ett vattenglas. Detta hade varit uppenbart redan från början om vi inte levat i en hysterisk tid där allt som med lite ond vilja kan framställas som en skandal också framställs som en skandal.

Vi hoppar från skandal till skandal. Just nu är det Cambridge Analytica och Facebook som ska ha manipulerat demokratiska val i olika länder (och, underförstått, nog planerar att göra motsvarande i Sverige i september). Anklagelsen verkar vara att Cambridge Analytica vet jättemycket om miljontals människor eftersom företaget gjort en app som fått människor dels att svara på frågor och dels lämna ut sina telefon- och maillistor.

Det låter kusligt. Det vet man väl hur företag är. De aktar inte för rov att göra nästan vilka illdåd som helst, till exempel att hjälpa Donald Trump att bli vald till president bara de tjänar pengar på det. Och nu har de, med Facebooks benägna men oetiska bistånd, gjort det. Med hjälp av sina intima kunskaper om varje enskild väljare har Cambridge Analytica skickat meddelanden till en särskilt utvald grupp väljare som duperat dem att rösta på kandidat Trump i stället för på kandidat Clinton.

Det är en rafflande historia. Det är bara en sak jag undrar över. Hur ser de där så magiskt övertygande skojarmeddelandena ut? Jag vet inte hur många tidningar och videoinslag, både inhemska och utländska, jag studerat för att få ett svar på denna fråga. Jag har misslyckats. Jag hade nöjt mig med ett enda exempel på ett faktisk meddelande som Cambridge Analytica lyckats placera hos en väljare och som haft en sådan förbluffande övertalningskraft att väljaren bytt parti.

Jag förnekar inte att det sitter listiga människor bakom internet och försöker manipulera mig. Det märks. Om jag till exempel letar efter lämpliga flyg till London så får jag strax spontana erbjudanden om Londonresor. Om jag befinner mig i en lämplig ålder för att ta Viagra så får jag erbjudanden om att köpa Viagra. Det kallas för nischad marknadsföring och det må vara nog så irriterande, men å andra sidan är praktiskt taget hela internet gratis så lite sådan där närgångenhet får man väl tåla. Om man inte är den som betalar så är man själva produkten, som det så träffande sägs om internet.

Om jag lade ut förtroligheter om mig själv på Facebook, till exempel att jag gillar klockor, så skulle det antagligen leda till att jag utan att be om det fick en massa information om klockor, auktionserbjudanden och sådant där. Men kan det bli så mycket värre?

Jag tycker inte det här med Cambridge Analytica och Facebook är något att bli så hysterisk över. Men i vår uppskruvade, skandalhungriga tid tar media – den ”intellektuella eliten” – alla chanser att försöka hetsa upp läse- och tittarkretsen genom att vrida fram en skandal ur nästan vilken välkänd och alldaglig sanning som helst, till exempel att en del kvinnor har en tendens att bli kära i stiliga demonregissörer, stjärndirigenter och andra motsvarande manliga makthavare.

Handlar det egentligen, som en del påstår, om att tidningarna vill skydda sina annonsintäkter från konkurrenten Facebook?