Nyligen såg jag filmen The Death of Stalin. Jag ville se den därför att det i den recension jag läst stod att den skulle vara så rolig. Det var den, men det var bara jag som skrattade. Hur kunde det komma sig? Det tog ett tag innan jag förstod. Filmen gick på Zita. Jag var förstås omgiven av sörjande socialister. Hade jag förstått i tid skulle jag ha kunnat utropa: ”Sådan var den, socialismen, i sin glans dagar!”

Men det var inte det jag tänkte berätta om, fast det har med saken att göra, vilket kommer att framgå lite längre fram.

På sextiotalet hade jag fyra kvinnliga chefer. Jag arbetade i den statliga administrationen, samtidigt som jag hade varit aktiv i det Socialdemokratiska studentförbundet. Därför var jag också sekreterare i olika kommittéer. Damerna var ordförande i dessa.

Alva Myrdal var sval och oåtkomlig som månen, men skärpt och insiktsfull. Ulla Lindström var vänlig och lite moderlig.

Cecilia Nettelbrandt och Camilla Odhnoff var sura, snarstuckna och uppenbart plågade av att inte känna sig tillräckligt kompetenta. En av dem, jag minns inte vilken, fick jag nog av mitt under ett sammanträde och jag gick därför därifrån utan att någonsin återkomma. Ingen påtalade saken. Man förstod mig tydligen.

Dessa fyra kvinnor var framburna av den feministiska våg som krävde fler kvinnor på alla nivåer, också den högsta, i politiken. De var utsatta för ett stort tryck att svara mot förväntningarna. Inte alla klarade av att leva upp till dessa utan att det uppstod vissa biverkningar på humör och uppträdande.

Dessa förväntningar har sedan dess bara ökat på kvinnor i politiken och i karriäryrken. Samtidigt har konkurrensen mellan dessa kvinnor och mellan dem och männen ökat. Helt följdriktigt har också biverkningarna på det sociala livet ökat. #Metoo-kampanjen har brutalt avslöjat dessa biverkningar för alla.

Vissa kvinnor, av sig själva i kampanjen heligförklarade, har använt sig av samma teknik som Beria, Stalins högste polischef. De överfaller sina offer med anklagelser om förbrytelser – sexuella sådana – som skett för länge sedan och därför både är omöjliga att bevisa och att rentvå sig från. Beria hade listor över alla sina konkurrenters förehavande under många år, färdiga att tas fram vid behov, till exempel för att rättfärdiga en arrestering med åtföljande tortyr och avrättning. Dessa konkurrenter visste om det och tillverkade samma slags listor åt sig själva, i vilka Beria förekom, men också andra personer som de kunde vänta sig ett överfall ifrån.

Många har blivit utsatta för sådana överfall under den senaste tiden i Sverige. Dem väntar visserligen inte samma öden som Berias offer, men de hängs ut offentligt och avrättas socialt och yrkesmässigt, samtidigt som gärningskvinnorna bemöts med livligt bifall.

Hela denna verksamhet skulle vara omöjlig om inte de etablerade massmedierna mer än gärna medverkade. De, som med statligt bistånd säger sig motverka lögner och överdrifter, har lyckats skapa en atmosfär där minsta manliga dumhet blir något värt att straffa med offentligt skamstraff. Ofta är de gärningar som motiverar straffet rent löjliga. En klapp på rumpan har flera gånger framförts som en verklig ogärning.

Verksamheten skulle också vara omöjlig om det inte i grunden handlar om samma slags indelning av människor i sådana olika etniska och andra grupper, som man inte kan ställa vanliga sociala krav på. Den ensamkommande som säger sig vara ett barn får lägre straff, bättre vård och generösare förmåner än en vanlig svensk ungdom. En svensk kvinna kan använda sig av Berias metoder och få applåder för sin verksamhet.

Staffan Heimersson är en av de mycket få som sett och påtalat vad som försiggår. Kvinnorna har alltså, liksom muslimerna, tillkämpat sig ett sådant herravälde över opinionen att nästan ingen törs säga emot. En teckning av Muhammed kan medföra dödsstraff. Alltså publiceras inga teckningar av honom. Den som ifrågasätter det kvinnliga övervåldet i #Metoo-kampanjen avrättas socialt. Alltså fortsätter häxprocesserna mot enskilda män.

Det finns bara en radikal lösning för män. Ge upp! Låt kvinnorna få allt det de vill ha. Sedan kan de helt och fullt slåss med sig själva utan att distraheras av männen.