En byråsekreterartjänst på SIDA var mitt första riktiga jobb. Jag hade visserligen tidigare varit brevbärare, pommes frites-kokare och lottförsäljare, men dessa uppgifter var mer påhugg medan anställningen vid SIDA var fast och lönegradsinplacerad. Jag tror till och med att jag var med i facket.

Jag förstod ganska snabbt att myndigheten behövde mer folk. Alla jobbade ohyggligt mycket och det behövdes därför mer personal så att man kunde dela ansvaret på fler individer. Jag insåg också ganska snart att verksamheten egentligen inte gav några resultat. Jag kunde därför inte förstå varför det behövdes femtio personer för att inte åstadkomma något när det hade räckt med tjugofem personer för att inte åstadkomma något.

Det här var innan jag hade begripit anslagsfinansierade organisationers järnlag, som är att maximera omsättningen, ty ökad omsättning betyder fler jobb, bättre avancemangsmöjligheter, fler kul internationella konferenser, fler internutbildningar på kursgårdar med spännande föreläsningar och kanske dans på kvällen och allt möjligt annat fördelaktigt.

Men det spelar ingen roll att jag inte fattat det övergripande för det övergripande, alltså viljan till omsättningsmaximering, måste ändå förkroppsligas i praktisk hantering och det var den jag inledningsvis kunde iaktta. I detta vetenskapliga syfte formulerade jag Teorin om internpromemorieexplosionen som publicerades i myndighetens personaltidning. Det som trycktes är troligen för evigt förlorat men jag minns tankegången.

Myndigheter ägnar mycket ansträngning åt att förstå saker. Den processen kallas Utredning. Jag sattes ibland att ägna mig åt en Utredning och fick därigenom god inblick i verksamhetens karaktär.

Antag att det tog mig en vecka, fyrtio arbetstimmar, att utreda något. Att utreda betyder att sätta sig in en viktig fråga och att presentera slutsatserna begripligt i en Internpromemoria. Internpromemorian skulle förstås läsas av andra personer inom myndigheten som behövde bli varse utredningens rön. Antag att det tog en person en timme att läsa Internpromemorian. Om det var tjugofem personer på myndigheten så gick det alltså åt tjugofem timmar att tillgodogöra sig Utredningen. Det kändes som en rimlig affär. Det kommer en nyanställd, jag till exempel, och satsar fyrtio timmar och det kostar den existerande organisationen
tjugofem timmars extra arbete i form av läsning av min Internpromemoria. Jag har alltså nettobidragit med femton arbetstimmar. Det står på plus.

Men föreställ dig nu att myndigheten har femtio anställda som ska läsa Internpromemorian. Då förändras hela kalkylen. Jag sätter in fyrtio timmar vilket kostar organisationen femtio timmar. Anställningen av mig blev en förlustaffär. Det kostade mer än det smakade.

Men så tänker inte omsättningsmaximerande myndigheter. Tvärtom är detta det bästa som kan hända dem. Bevisligen ökar arbetsbördan. Att jag anställdes ledde till att de redan anställda fick mer att göra och därför blev mer arbetsbelastade vilket gjorde att fler personer behövde anställas.

Föreställ dig vad som händer när de nyanställda får i uppgift att göra Utredningar som resulterar i Internpromemorior. Det finns ingen gräns för hur mycket personal som då kommer att behövas. Det var därför jag kallade min teori för Internpromemorieexplosionen.

Jag känner mig lite vemodig när jag tänker på SIDA, min gamla arbetsgivare. Vilken tolerans att låta mig publicera en sådan infam bredsida i verkets egen personaltidning! Så många intelligenta och rättframma människor som ändå jobbade där och var mina kollegor och vänner och faktiskt tålde och till och med uppskattade att jag var oförskämd. Jag gillar dem även om jag för min del kom fram till att verksamheten var snurrig.

Min personliga erfarenhet av det välfärdsindustriella komplexet är därför inte särskilt negativ. Där jobbar hyggliga, högutbildade och toleranta människor. Men när de följer sina intressen blir de farliga för nationen.