Charles Lindbergh flög 1927 över Atlanten, vilket enligt allmänt förekommande uppgifter skulle ha gett den då nya dansen Lindy Hop dess namn. I Swing it magistern! sjunger Alice Babs helst swing. Filmen kom upp på biograferna i slutet på 1940. I Sten Stensson kommer till stan dansar Nils Poppe 1945 Jitter-bug, som dansen då kallades, på Nalen i Stockholm. Många gjorde som han. I början på sextiotalet var dansen, liksom det mesta av andra pardanser, i stort sett borta.

Men dansen föddes i Harlem. Den föregicks av andra danser, som bidragit med olika element. En sådan dans var Charleston. En annan var Jig Walk, (som i klippet är en sekvens från Lindy Hop). Ett tredje inslag i dansen är enskilda jazzsteg.

Det finns fler swingdanser. Själv har jag bara prövat på Boogie-Woogie, men lagt av. Den är så lik Lindy Hop att det går som när jag läser latin och italienska samtidigt, jag blandar ihop dem.

Här berättar Frankie Manning om sitt liv. Man får veta hur han från tidig ålder tränade de danser som dansades till jazz-musik på tjugutalet i Harlem, hur han blev allt skickligare, blev professionell och var en av de främsta utvecklarna av Lindy Hop. Han är en legend. Han har till och med en gata uppkallad efter sig i Herräng, dansens nuvarande Mekka.

När Lindy Hop återupptäcktes och -väcktes på åttiotalet var några svenskar bland de första intresserade. De såg filmer från trettiotalet och ville försöka få tag i Frankie Manning. De hittade honom och övertalade honom att komma till Sverige och hålla kurser. De hölls och hålls fortfarande i Herräng på sommaren (klicka på översta rutan till vänster i klippet, så får ni se en danskväll). I början var det några tiotal deltagare, numera är det flera tusen, som kommer från jordens alla hörn. Min fru och jag har varit där två år i rad. Det andra året dansade hon sönder sin ena fot. Det tog ett par år att reparera. Nu dansar hon igen.

Dansen kan se mycket olika ut. Den kan se ut så här. Och här finns andra uttryck för dansen, men detta är dans framförd av elitdansare. När den dansas socialt, som det heter, då ser det annorlunda ut, vilket klippet från Herräng visade.

Sammanfattningsvis. Tango och swingdans är varandras motsatser. Det gäller hur man håller i varandra. Det gäller musiken: tangon lite tungsint, swingen uppåt och optimistisk. Det gäller också attityderna bland de dansande. Den är öppnare och mer välkomnade inom swingvärlden. Det är nog ovälkommet att säga det, men den latinska manliga hållningen smittar av sig.

Jag tycker ändå bäst om tangon. Det är – för en man i mina år – ett svårartat skuttande i Lindy Hop. Ändå skall jag nog fortsätta också med den. Jag gillar musiken så mycket. Jag har tre husgudar på B: Bellman, Bach och Basie. Basies orkester: stor och mäktig som en elefant, smidig som en katt.

Hur skall man förstå dessa två dansers snabba uppkomst och det lika snabba försvinnandet? Det är som två sociala krevader – och så tystnad. Deras begynnelse inom nedvärderade, fattiga och isolerade miljöer gör tillblivelsen nästan naturlig. Det är ett sätt att tillsammans skapa sig ett utrymme och en självkänsla – ungefär som när andra folkrörelser skapades. Men detta uttryck, dansen, är lätt för medel- och överklass att ta till sig. Det är också kittlande: man kan, på ett ofarligt sätt, närma sig något ruffigt och lite farligt. Det gäller också, tror jag, i hög grad hiphopens framgång. Och på så sätt uttrycker man också ett slags sympati.

Jämför inställningen till invandrarna och invandringen. ”Ni har ju en kultur – vi har ju bara töntigheter”, sa Mona Sahlin. Hon bejakade inte bara andra länders kultur där den redan fanns, utan ansåg också att den borde finnas här. Och därför måste vi uppfostras av ett antal experter, ett antal invandrare. Också det trodde hon vara ofarligt.

Vad kommer att hända med dessa båda danser? Kommer de att förtvina och försvinna igen? Jag tror inte det. Fast jag är lite orolig för tangon. Det är mest äldre som dansar den här i Sverige. Lindy Hop dansas däremot av alla åldrar, och i stora skaror.