Vore det lika enkelt att påvisa fake news som att avgöra om det finns spår av nötter i en brylépudding, vore problemet löst. Man kunde bara införa en ”Sannings-certifiering” i stil med Rättvisemärkning eller Trygg E-handel. Den som driver en nyhetssajt (och vill behålla allmänhetens förtroende) får mot rimlig ersättning och efter vederbörlig kontroll, använda en symbol som garanterar att man inte ljuger.

Alla förstår att det inte fungerar. Ändå är det ungefär så makthavare genom tiderna har försökt lösa problemet.

Mohammed förde en livslång kamp mot fake news. I hans hemstad Mecka fanns många gudar, kulter och beläten som vem som helst kunde dyrka. De flesta (kanske alla) var naturligtvis bluff, men inbringade inkomster till staden. Affärsmännen var nöjda och pilgrimerna var nöjda. Men Mohammed var inte nöjd. Han ville att bara sanningen skulle få dyrkas, och för att inte riskera några misstag hämtade han sin information direkt från Gud. Därför kan muslimer över hela världen känna sig trygga i att deras religion är certifierad. Allt finns dokumenterat i Koranen. Islams kamp mot felaktiga nyheter pågår förresten fortfarande, och visar inga tecken på att avta.

Också katolska kyrkan har haft problem med fake news. Speciellt under senmedeltiden. Kampen fördes på två plan. Dels kartlade skolastikens teoretiker (med stöd av Aristoteles och tillgänglig kunskap) vad som faktiskt var sant. Därefter inrättades speciella undersökningsdomstolar (inkvisitionen) för att stoppa trollfabriker och påhittade sanningar. Så sent som 1633 dömdes till exempel en man vid namn Galileo Galilei, för att ha spridit falska nyheter om himlakropparnas rörelser.

Få nationer har fört en så ojämn kamp mot fake news som Sovjetunionen. Trots lysande resultat i femårsplanerna, och ett nyhetsmedium (Pravda) vars sanningshalt garanterades av staten, tenderade folk att lyssna på propaganda från Väst. Denna illvilliga fake news-attack pågick under decennier och undergrävde så småningom förtroendet för det kommunistiska samhällsbygget.

Så när Alice Bah Kunke förespråkar censur för att komma tillrätta med fake news, är hon långt ifrån ensam. Men istället för att ge sig i kast med den känsliga frågan, om vem som har rätt att definiera sanningen (vilket kan vara oklart ibland) kan man fråga sig: Hur skadligt är det med falska nyheter? Är det verkligen en katastrof om en och annan lögn sipprar ut i media?

Det finns en Youtube-kanal som hävdar att jorden är platt och som stöds av ”vetenskapliga bevis”. Jag är säker på att det är en falsk nyhet, som skulle få katastrofala följder om folk trodde på den. Så varför förbjuds den inte? Jo, därför att det finns gott om konkurrerande information, som i mina och andras ögon är mer trovärdig, och därför behövs inget förbud.

Medborgare med tillgång till all information (utan inskränkningar), väljer ofta det bästa alternativet. Det tycks finnas fler individer som är kapabla att fatta kloka beslut, än motsatsen. I annat fall blir det svårt att förklara varför demokratier som styrs enligt majoritetsprincipen, fungerar bättre än teokratier som styrs enligt Gud.

Så svaret på frågan blir:

• Falska nyheter kan göra omåttlig skada, om de har monopol. Det finns gott om historiska exempel på det (se ovan).
• Falska nyheter kan bli ett allvarligt problem, om nyhetsflödet är strypt, till exempel genom censur. Fake news som lyckas ta sig igenom censurfiltret får då större genomslag.
• Falska nyheter blir ett hanterligt problem, om det råder fri konkurrens bland media. Om alla kan presentera sina argument på ungefär samma villkor, får de mest korkade alternativen svårt att hävda sig. Det är i varje fall min tro.

Som en illustration till punkt nummer två, kan nämnas att regeringen nyligen inlett ett samarbete med Facebook inför valet 2018. Målet är att styra informationsflödet så att debatten under valåret blir ”vettig och fungerande”, allt enligt bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson.

Jag skulle tro att liknande resonemang förs i Ryssland, inför det stundande presidentvalet.