Mitt ställningstagande mot dödstraff påverkades kraftigt av dödsstraffet på John Evans 1950. Evans avrättades för mord på sin hustru och dotter men var oskyldig. I själva verket var det seriemördaren John Christie som begått de båda morden. Christie avslöjades några år senare och hängdes i sin tur för ett antal förfärliga mord. Hade den stackare Evans fått livstidsstraff i stället skulle han kunnat bli frisläppt, men efter hängningen fanns det förstås ingen möjlighet till upprättelse.

Det var tveklöst denna händelse som ledde till att jag som ung gymnasist tog definitivt ställning mot dödsstraffet. I Storbritannien fanns dödsstraffet kvar ända till 1965 men på Jersey fanns det i lagtexten ända tills 2006. Även i vår tid finns dödsstraff i flera länder. Det gäller de flesta totalitära länder, men också i flera amerikanska delstater. Det är säkert ingen tvekan att det trots stora förbättringar inom rättsmedicinen såsom DNA-bevis, så är det många oskyldiga som fortfarande döms till döden.

Det svenska rättssystemet har gått långt i sin strävan att fria i stället för att fälla och inte sällan blir den allmänna opinionen uppretad när det misstänks att någon skyldig blivit frisläppt på grund av bristande bevis. Det finns med andra ord spänningar mellan ett fungerande rättssystem och ett slags folkdomstolstänkande. I Sovjetryssland och i Nazityskland dömdes människor på löpande band av folkdomstolen. Den ökände överdomaren Roland Freisler kastade lagboken i golvet och meddelade att i det tyska riket följer man sin nationalsocialistiska övertygelse och inte några löjliga lagtexter.

I dagens Sverige har det i stigande grad utvecklats ett slags folkdomstoltänkande där det i många fall räcker för dom att någon har uppfattningar som faller utanför vad som uppfattas som politiskt korrekt. Det gäller att hålla sig inom den allt smalare tanke-korridoren. Under senare tid har inte minst politiker kastats ut från sina uppdrag bara på basis av rykten. Det var tillräckligt att en politiker som Lars Ohly blivit, tänd på en attraktiv kvinna, utan att uppenbarligen ha gjort något uppseendeväckande, och bara baserat på rykten, utsattes för en fullständig utfrysning. Liknade har hänt andra politiker som blivit frikända för brott där rättssystemet inte anser att något brottsligt ägt rum. De straffas likväl enbart på grund av
att de råkat vara misstänkta. ”Ingen rök utan eld” låter det i tidningar och i de sociala medierna och det fungerar idag snart lika effektivt som de totalitära staternas folkdomstolar.

Samma sak gäller medborgare som råkar uttala sig kritiskt om frågor som så att säga över natten råkat få tabustämpel. Tidigare kunde man föra ett intelligent, öppet och givande samtal om klimat, genusfrågor och migration med detta är numera praktiskt omöjligt. Skrik, vrål och hotelser förhindrar allt meningsfullt tankeutbyte. Det är som att ha uttalat sig positivt om judendomen eller kritiskt om rasideologin i Tyskland 1933-1945 eller negativt om Karl Marx i Sovjet eller i Maos Kina.

Folkdomstolen är omutlig med sin bergfasta magkänsla. I sådana fall skall vi vara djupt tacksamma för våra lagar och vårt rättssamhälle, ty utan dessa är vi alla utlämnade åt Belsebub. Vad samhället är i stånd till påminns vi om dagligen där människor döms utan rättegång och sannolikt som oskyldiga. Att drabbas av förtal och ostracism för att man respekterar sanningen och det fria ordet är därför bara en början. I slutstadiet i en sådan värld väntar kanske hängning, bilan eller schavotten. Och det spelar ingen roll om man råkar vara oskyldig så länge massorna är övertygade av sin orubbliga magkänsla.