Rubriken är ett uttalande och en dagorder för Kina av Mao Zedong. Han var, i slutet av 1950-talet, en nationell ledare som inte visste vad han skulle ta sig för. Revolutionen funkade inte. En del säger att han gav den dagordern för att lura sina fiender att ge sig till känna för att han sedan skulle kunna ta dem av daga, vilket kan sägas ha inträffat när han inledde kulturrevolutionen tio år senare. Men det kan också hända, säger jag blåögt, att han lite försiktigt släppte greppet för att se vad ”det kinesiska folket” hade för idéer om framtiden.

Jag tror att en svensk motsvarighet just nu vore nyttig. Det skulle betyda exempelvis att statsministern höll följande linjetal:

Det verkar som om svensk politik irrat under några årtionden. Vi har trott att vi förstått hur landet bör styras och vi har avfärdat alla dem som haft annorlunda uppfattningar som vettvillingar eller nazister eller brunråttor eller, för all del, vänsterextremister och batikhäxor. Med jämna mellanrum har några av oss ledande politiker känt oss tvingade att erkänna att det finns problem, men vi har för det mesta ursäktat oss, och till stor del blivit ursäktade, genom att hävda att vi varit ”naiva”. Den ursäkten fungerar inte längre. Den är inte trovärdig i medborgarnas och väljarnas ögon.

Så jag ska sluta låtsas att jag vet var lösningen för Sverige ligger. Det vet jag inte. Ingen annan vet det heller. Jag vill därför utlysa ett nationellt rådslag om framtiden. Tusen blommor måste få blomma, tusen skolor måste få debattera. Vi måste tåla att släppa fram alla åsikter. Ingen åsikt ska dömas och brännmärkas från början.

Till dem som tycker en sådan ordning verkar orimlig och anarkistisk vill jag bara framföra att den egentligen representerar demokratins grundidé. Demokratin innebär inte, som på senare tid i Sverige, att slutna partier, som för det mesta alla tänker på samma sak, nämligen hur de själva ska dra så stor nytta som möjligt av de allmänna valen, ska gå till val på vaga och ogenomtänkta löften (som medborgarna i alla fall misstror från början). Demokrati innebär faktiskt just det som ordförande Mao sa, även om han själv var en otäck förtryckare och diktator, att tusen blommor ska få blomma, att tusen åsikter ska få presenteras och underställas medborgarna för bedömning.

Men skulle inte en sådan från överheten uppmanad frihet i tanke och åsikt släppa loss mörka och farliga krafter? Går det att lita på att svenska folket inte ger efter för smutsiga och strukturellt rasistiska och kvinnofientliga drifter och lustar? Vore inte detta att släppa populismen lös?
Detta är demokratins grundfråga. Demokrati innebär att folket bestämmer. Folket debatterar, diskuterar, resonerar, väger varandras synpunkter mot sina egna och kommer så småningom fram till en egen, förhoppningsvis genomtänkt och balanserad uppfattning, som var och en ger uttryck för i allmänna val.

Som er statsminister måste jag erkänna att vi politiker, i egenskap av relativt maktfullkomlig överhet, inte fullt ut respekterat dessa demokratiska ideal. Vi har, om sanningen ska fram, inte varit naiva, utan egennyttiga. För framtiden ser jag ingen annan väg än att tusen blommor får blomma och att något bra, trots allt ogräs som oundvikligen kommer att frodas, ur en sådan osäkerhet kommer att växa.

Om man inte kan lita på folket, vem ska man då lita på? Adeln, några företagsledare, några professorer, ledarskribenter, sångare, andra underhållningsartister, miljöaktivister, tevenyhetsankare? Personligen skulle jag hellre se att Sverige styrdes av de första hundra nettoskattebetalarna i Skatteverkets alfabetiskt ordnade och därför slumpvisa lista – ett helt anonymt och troligen rätt ilsket gäng – än av de första hundra välbekanta ansikten inklusive ledande politiker som jag ser i Sveriges television, men som acceptabel kompromiss kan jag gå med på demokrati som vi normalt uppfattar det.

PS Men du, statsminister, hur hade du tänkt att det där praktiskt skulle ske? Hur ska du få Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets debattsidor och skribenter att öppna sig för oväntade perspektiv? Hur ska du få det så kallade public service, det vill säga den statskontrollerade televisionen, att lämna utrymme åt alternativa synsätt?

Knepig fråga. Den statskontrollerade teven borde ju lyda mig eftersom den är statskontrollerad. Fasen vet. Dagens Nyheter kontrollerar jag inte. Svenska Dagbladet kan man väl alltid hota med minskat presstöd. Men jag tror på soft power. Nu gäller tolerans, öppenhet, försoning och målmedvetenhet för att rädda Sverige. Det gäller att få folk att återskapa ett allmänt förnuft som kan fungera i vårt land. Ska det vara så svårt att få folk att ta till sig demokratins idéer om att vi med öppet sinne bör lyssna på varandra?