Kommer Sverige att bli Ryssland likt?

Anders Leion

Hur etableras en stabil demokrati? Det enklaste är att utgå från en stabil nationalstat som ännu inte blivit en demokrati. Hur ser en sådan ut? Den har ett territorium som omfattar ett folk med enhetlig kultur och gemensamt språk. Den kan till exempel vara en monarki med drag av kungligt envälde, eller ha en ordning som ytligt sett ser ut som demokrati, men som har institutioner – polis, rättsväsen och informationskontroll, som skiljer landet från den demokrati vi vant oss vid. Monarkin Jordanien och Putins Ryssland är två exempel.

För att en utveckling mot mer genuin demokrati skall kunna ske, måste det finnas ett mycket brett intresse av att låta alla befolkningsgrupper påverka denna utveckling. Det förutsätter att det inte finns någon alltför stor minoritet – språkligt, religiöst eller på annat sätt avskild från majoriteten – i landet. Finns en sådan tudelning är i allmänhet den rädsla som finns mellan de olika grupperna ett hinder för ett gemensamt uppträdande.

Västmakternas interventioner i Mellanöstern och annorstädes har varit experiment som givit oss åskådningsexempel och lärdomar. De gamla regimerna skulle ersättas med nya, demokratiska. Det har, milt uttryckt, gått sisådär. Efter ett förfärande experiment i Egypten har landet återgått till diktatur. Inte ser det mycket bättre ut i Irak och Afghanistan.

Efter flera års torka och följande inflyttning av utarmade bönder till städerna i Syrien utbröt demonstrationer, som regimens våld snabbt förändrade till väpnade protester. I den oordning som följde etablerade sig olika intressen som befrielsegrupper. Men bland dem fanns inte representanter från kristna och andra minoriteter. De visste, av erfarenhet, att diktaturen skyddade dem. De vet minoriteterna i Egypten också – även om kopterna fortfarande lever farligare än under Mubarak. Och i Libyen råder kaos efter diktatorns störtande.

Dessa exempel år i sig en bekräftelse på det inledande påståendet om att det är lättare att etablera en demokrati i ett homogent land.

Nu har vi i Sverige (Kanske folkflertalet? Kanske bara de ledande politikerna?) sedan länge varit i färd med ett grandiost experiment. Det kan sägas vara ytterligare ett test på de ovan beskrivna förutsättningarna för demokrati. Genom den massiva invandringen har – redan – helt andra värderingar, vanor och praktiker etablerat sig än de som fanns när demokratin kom till för cirka hundra år sedan. Samtidigt, för att bemöta de påfrestningar som därvid uppstår, har Sverige börjat byggas om. Det sker fysiskt till exempel genom att akutmottagningar byggs om för att skydda personalen, genom att stadsområden planeras om för att bli lättare att överblicka, genom fler låsta och kontrollerade dörrar till skolor och andra för kort tid sedan öppna institutioner, samt genom ökad kameraövervakning i områden bebodda av nya folkgrupper och på allmänna platser lite varstans.

Det sker också genom nya förslag avsedda att begränsa yttrandefriheten. Se exempelvis lagrådsremissen om ändrade mediegrundlagar med förslag, som enligt Katarina Ritke, hovrättsråd vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, innebär att censurlagar kan komma att stiftas. Och polisen behöver och får nya tvångsmedel. (Till exempel utredaren Petra Lunds förslag om att polisen ska få spionera i brottsmisstänktas datorer, surfplattor och mobiltelefoner.)

Detta sker inte välövervägt, planerat utan framstressat av alltfler missnöjesyttringar från befolkningen och genom avslöjade brister i olika viktiga institutioners verksamhet. Därför är det svårt att rekrytera och behålla poliser, lärare och sjukvårdspersonal. Ansvariga arbetar motströms och de hotas hela tiden av att förlora fotfästet och kastas bakåt.

Och i Sverige är politikerna omnipotenta. Det finns ingen författningsdomstol. Tanken, främst och oftast uttryckt av socialdemokraterna, är att en lagreglering är odemokratisk, därför att den inskränker de valda politikernas möjligheter att utan begränsningar fatta beslut utifrån vad som för tillfället krävs. (När) kommer argumentet om nödvändigheten att vaka över stabiliteten också att påverka oppositionens möjligheter att störta regeringen?

Samtidigt värnar de sju äldre partierna i varierande grad om den invandringspolitik som är alltings orsak. Eftersom M uteslutit varje samarbete med SD kommer båda de möjliga blocken att vara beroende av opinionen i C eller Mp. Dessa sju partier handlar alltså som om de fortfarande är övertygade om att ingenting kan vara bättre för Sverige än etablerandet av nya, stora, mot majoriteten ofta fientliga minoriteter.

Det är redan nu tydligt att vi kommer att gå mot ett mer auktoritärt samhälle. Som exemplen från Mellanöstern visar är ett sådant det enda som kan upprätthålla stabiliteten i ett splittrat land. Vägen dit blir troligtvis knölig, men kanske inte så blodig som exemplet från Nordirland visat.

Man kan naturligtvis beklaga denna utvecklingen mot ett mer auktoritärt styre, men det kan också ses som något positivt. Majoriteten, den som företräds av de sju etablerade partierna, och som ibland av vissa kallas svensk, kan ju bejaka utvecklingen, därför att den ger en stabilitet som inte på länge funnits i landet. Den kan också välkomnas av de nya minoriteterna. För även om vissa av deras företrädare i moskéer och på gatorna bidrar till den nuvarande oordningen, längtar säker de flesta också i dessa grupper efter större stabilitet och bättre ordning i landet och i sina bostadsområden. Om landet blir lite mer likt Ryssland kan det vara värt sitt pris: den fysiska och juridiska ombyggnad som redogjorts för ovan. Kanske kan därför de svenska politikerna rentav fortsätta att kalla landet en humanitär stormakt?