Enligt uppgift (se till exempel Tove Lifvendahls söndagskrönika i Svenska Dagbladet 3 december 2017) kom 35 369 ensamkommande ”barn” (EB) till Sverige 2015. Kostnaden för dessa uppgår till 1,2 miljon kronor per år eller totalt 42,4 miljarder eller fördelat på varje skattebetalande medborgare (säg fördelat på 5 miljoner innevånare) till 708 kronor per månad.

Dessa pengar måste komma från någonstans. Vid oförändrade statsinkomster, som skatt och avgifter, måste följaktligen andra stats- och kommunalutgifter minskas alternativt öka på skuldsättningen. Jag skall dock inte diskutera detta utan i stället försöka analysera vilka som har varit mottagare av dessa medel och vilka konsekvenser detta kan ha haft.

När det gäller EB så har de själva fått mat, kläder och liknade som har lett till ökad omsättning för varuhandeln med stigande omsättning och vinster. Huvuddelen av kostnaderna har emellertid gått till dem som tillhandahållit bostäder, fungerat som gode män eller till dem som ombesörjt legala och andra tjänster och så vidare. Dessa sektorer har fått en tydligt förbättrad ekonomi. Ökat bostadsbyggande och annan associerad infrastruktur har påverkat samhällsekonomin positivt. Omsättning av diverse läkemedel och liknande inom sjuk- och tandvård mm har också inneburit ökat omsättning av de företag som tillhandahållit detta. Aktiekurserna har tydligt ökat vilket inneburit en förmögenhetstillväxt för individer, stiftelser, banker och pensionsbolag.

På det hela taget har som finansdepartementet meddelat landets BNP ökat vilket är en naturlig följd av den förhöjda ekonomiska aktiviteten. Genom rationalisering och andra effektivitetshöjande åtgärder har den ökade ekonomiska aktiviteten kunnat genomföras utan höjd inflation förutom bristområden som bostadssektorn där inflationen varit avsevärd. Den förbättrade ekonomin hos alla de som tjänat på EB har också kommit samhället till del genom ökade skatteinkomster dels direkt eller indirekt genom ökade avgifter och moms som en följd av den förhöjda konsumtionen.

Emellertid den stora omfördelningen av resurser har huvudsakligen stannat inom landet och säkert varit nationalekonomiskt gynnsamt ungefär som att höja skatten för de välbetalda som redan nått taket för sin personliga konsumtion till ekonomiskt svaga grupper som tidigare underkonsumerat. En liknande positiv effekt skulle också uppnåtts om man istället förbättrat ekonomin för landets egna fattiga.

Detta är de kortfristiga konsekvenserna. De långsiktiga konsekvenserna av kostnaderna för EB är däremot mer svårbedömda. Om de huvudsakligen unga männen, som det är frågan om, snabbt kan utbildas och sättas i produktivt arbete kan det säkert vara en långsiktig vinst.

Om detta däremot tar allt för lång tid, vilket hittills varit fallet, så kan det bli en kostnad som samhället inte mäktar. Ännu värre förstås om assimilationen inte kommer att fungera och de hamnar utanför samhället och kriminaliseras. Då blir de långsiktiga konsekvenserna förödande.

Problemet med den svenska ekonomin är att alltför många unga svenskar är sysselsatta i okvalificerade arbeten på grund av bristfällig skolutbildning. Om denna kunde höjas skulle denna kategori kunna föras över till mer kvalificerade uppgifter och samtidigt lämna plats gör svagt utbildade migranter.

Det är dylika frågor som migrantdebatten mer borde handla om.