När länder är på deken, så som Sverige och Brasilien, vilket jag nu i två artiklar ska försöka belysa, så beror det på att demokratin inte får verka enligt regelboken, alltså konstitutionen, eftersom starka särintressen med förankring i det ledande skiktet av politiker sticker käppar i hjulet. Det är alltså min hypotes.

Idag ska jag skriva om likheter mellan Sverige och Brasilien. I morgon ska jag skriva om ett brasilianskt särdrag som egentligen saknar motsvarighet i Sverige och som gör, tror jag, att brasilianarna inte kan tänka klart eftersom de blir så ilskna.

Vad som står i vägen för en tillnyktring av den svenska politiken står vid det här laget allt klarare, åtminstone för mig. Politikerväldets ambitioner att tillsammans med det välfärdsindustriella komplexet agera humanitär stormakt får övertrumfa medborgarnas demokratiska önskan att ha ledare som rättar mun efter matsäcken och kommer ihåg vilka som är deras uppdragsgivare, nämligen medborgarna och skattebetalarna.

I Brasilien är problemet snarlikt. Där finns visserligen inget välfärdsindustriellt komplex, men där finns egennyttiga politiker och där finns en bortskämd och överbetald statsapparat som samarbetar med politikerna för att i eget intresse hålla folkviljan förvirrad och hjälplös.

Världsbanken presenterade nyligen en häpnadsväckande uppriktig rapport om det ekonomiska läget i Brasilien. Den brasilianska ekonomins sprängpunkt är den offentliga sektorns löner inklusive pensionssystemet, som i huvudsak handlar om att försörja politikerna själva samt den offentliga sektorns anställda:

Det är nödvändigt att reformera pensionssystemet ty detta är själva grundorsaken till bristen på balans i den offentliga ekonomin plus att pensionssystemet är socialt orättvist.

Offentliganställda tjänar 67 procent mer än privatanställda även när hänsyn tagits till utbildning, ålder och erfarenhet. Världsbanken bedömer att om systemet får fortleva oreformerat så kommer alla offentliga utgifter om tretton år att gå till pensioner. (Jag skulle önska att Världsbanken gjorde en motsvarande studie av det svenska välfärdsindustriella komplexets effekt på de offentliga budgetarna om den svenska politiken får fortsätta oförändrad i tretton år till.)

I prestigetidningen Folha de S. Paulo den 23 november 2017 framför ledarskribenten Matias Spektor några funderingar under rubriken ”Förskräckelse”:

Hur kan det komma sig att de valda politikerna i en stabil demokrati som vår lyckas inta positioner och fatta beslut som faktiskt innebär att nationen närmar sig ett sammanbrott? Förklaringen är enkel… En brasiliansk politiker är räddare för intressegrupper som de statsanställda än för väljarna.

Känns syndromet igen?