Efter all uppståndelse tidigare rörande veckotidningen Nya Tider, tecknade jag en efter rekommendation av två vänner, både framstående, internationellt kända professorer, en prenumeration, och har nu läst tidningen de senaste sex veckorna. Jag tycker att tidningen är både välskriven och saklig med ett flertal intressanta artiklar och jag har inte lyckats finna något inkorrekt eller formellt, eller på annat sätt, felaktigt. I själva verket tycker jag att tidningen är föredömligt objektiv och innehåller inga tendenser till agendajournalistik som numera alltmer dominerar de traditionella dagstidningarna. Deras roll förefaller snarare vara att främst vilja påverka istället för att informera läsaren.

Det var därför klokt såväl som rimligt att låta Nya Tider delta på Bokmässan i Göteborg trots allsköns protester från diverse aktivister som av oklara skäl inte ansåg tidningen värd att vara med i Bokmässan.

Nu meddelar dock ledningen för Bokmässan, efter sannolika påtryckningar, att man på nästa års utställning, inte kommer att tillåta att Nya Tider medverkar eftersom detta kommer att ta för mycket uppmärksamhet från Bokmässan. Detta är ett ytterst märkligt påstående därför att en normalt tänkande individ, till vilket jag själv räknar mig, måste anse att det är bra om en utställning av böcker och tidningar får just uppmärksamhet och inte blir försummad. Inte minst i vår tid när folk läser allt mindre.

Om nu Nya Tider vore en tidning som hotar och skändar människor eller medvetet framför så kallade ”fake news” kan jag förstå reaktionen. Men detta är på intet sätt fallet. Tidningen gör inget annat än att publicera artiklar och texter som är korrekta och som finns allmänt att läsa i utländska tidningar. Att det finns artiklar som beskriver diverse problem i det svenska samhället, som sannolikt är en följd av den mycket stora invandringen under främst 2015, är ju inte på något sätt fel. De erkänns ju numera allmänt som svåra problem, och inte bara, som tidigare, som spännande utmaningar.

Att människor är passionerat engagerade i världshändelserna är förvisso ett tecken på ett levande samhälle. Detta förvandlas emellertid till sin motsats om man samtidigt gör allt för att förhindra andra människor att föra fram sina uppfattningar. Jag hoppas därför att vad vi ser inte är ett tecken på ett totalitärt förhållningssätt och att ansvariga myndigheter kan ta aktivisterna i öronen och säga att nu får det faktiskt vara nog! Vi vill nämligen inte ha en svensk motsvarighet till vad som var vanligt förekommande i 1930-talets Tyskland eller 1960-talets Kina.