Varför alla problem ökar politikernas makt

Patrik Engellau

För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.

Jag hade redan då fattat att det finns ett slags pakt mellan politiker och journalister. Vad jag inte fick ihop var hur en sådan pakt var förenlig med kritik från journalister mot politiker, ett kommunalråd i detta fall. Politiker utsätts ju faktiskt titt som tätt av tadel från mediapersoner. Hur är det möjligt om de har en sorts gemensamt fördrag?

Det tog mig ett bra tag att inse logiken. Till slut förstod jag vad journalisterna har för skyldigheter gentemot politikerna enligt deras ömsesidiga sociala fördrag. Det handlar inte om att journalister ska försvara och skydda enskilda politiker utan om att säkra hela politikerskråets framtid. Journalisterna ska inte vara någon sorts hovreportrar hos politikerväldet utan tvärtom deras slavdrivare som tvingar dem att skaffa sig mer makt vare sig de vill det eller inte.

Det kan hända att kommunalrådet blir surt när det kritiseras för att Asta, 87, svälter. Det kan väl inte jag rå för, kanske han harmset säger sig. Ska jag behöva resa runt i bygden för att kontrollera att varenda ensamboende har mat för dagen?

Men om kommunalrådet resonerar på det viset har han inte förstått att han i själva verket ingår i ett maktsystem som strävar efter att flytta fram positionerna. Uppenbarligen finns här behov av nya insatser från kommunens socialförvaltning. Asta far illa och hon är säkert inte den enda. Den kommunala hemtjänsten måste byggas ut. Kommunens budget måste stärkas och skatterna höjas. Snart måste socialförvaltningen ha nya lokaler.

Allt bygger på en enda, sällan uttalad men alltid närvarande grundföreställning, nämligen att politiker inte bara har kompetens utan också skyldighet att gripa in mot alla samhälleliga och privata tillkortakommanden. Journalisternas uppgift är att med blåslampa jaga lata, försumliga och oföretagsamma politiker som inte ständigt tänker på att flytta fram politikerväldets och välfärdsapparaternas bastioner.

Med tiden har politikerna lärt sig det där. För det mesta går det numera som en dans. #metoo-kampanjen hade inte valsat runt i media – även sociala – många dagar innan jämställdhetsminister Åsa Regnér fattade vinken och genast inrättade en ny myndighet :

En ny myndighet, Jämställdhetsmyndigheten, JäMy, får regeringens uppdrag att förändra mansnormen och att stoppa mäns våld mot kvinnor.

På torsdagen utser regeringen den nya generaldirektören. Den nya Jämställdhetsmyndigheten får 75 anställda och ska ligga i Angered i nordöstra Göteborg. Enligt Åsa Regnér ska myndigheten bland annat arbeta med uppföljning, analys, samordning, kunskap och stöd för att nå de jämställdhetspolitiska målen… Myndigheten… ska vara i gång den 1 januari nästa år.

En ny myndighet med 75 anställda i Angered på två månader. Det är handlingskraft. Eller hade socialdepartementet den där myndigheten i bakfickan och bara väntade på ett bra tillfälle att lansera den?

Det som aldrig upphör att förvåna mig är den underliggande, nästan aldrig ifrågasatta, trosföreställningen att politiker har förmågan att lösa alla problem. Man tänker sig att politiker genom att ”tillskjuta” några miljoner eller miljarder kronor av skattebetalarnas pengar exempelvis ska kunna lära svenska män när det är tillåtet och när det är förbjudet att kalla en kvinna för lilla gumman. Hur en myndighet skulle kunna centralstyra sådana känsliga personliga avväganden är för mig en gåta. Politikerväldet tillmäts gudomliga krafter.