Den allmänna samhällsdebatten har alltmer blivit påverkad av det postmodernistiska tänkandet och dess föreställningar. För postmodernismen är det inte verkligheten som är det primära utan föreställningen eller den språkliga beskrivningen av verkligheten. Postmodernismen har på senare tid fått en sådan dominans i det västerländska samhället att man kan tala om ett begynnande avståndstagande från upplysningstidens förnuftsbaserade värderingar och som följd ett tilltagande intellektuellt förfall. Det svenska etablissemanget håller sig som oftast i framkanten.

Den mediala informationen är idag främst inriktad på personligt färgade berättelser eller upplevelser och inte minst anses det viktigt att få kändisars uppfattningar om sådant som migrationspolitik eller miljöskribenters uppfattningar om den anteciperade klimatändringen. Sakkunskapens uppfattningar viftas bort då dessa anses färgade av ett rasifierat, paternalistiskt eller kapitalistiskt synsätt. Inte minst dåligt utbildade och lättpåverkade individer faller för de suggestiva berättelserna som samtidigt blir till effektiva verktyg för en systematisk hjärntvätt. Vad är orsaken till denna utveckling och vad är egentligen postmodernismen?

För att få mer klarhet tog jag mig tid under den gångna veckan att läsa igenom Stephen Hicks bok ”Postmodernismens förklaring, Skepticism och Socialism från Rousseau till Foucault” (ISBN 978-91-87709-49-4).Hicks är kanadensisk-amerikansk filosof och föreläser vid universitetet i Rockford, USA. Den svenska översättningen är läsvärd men jag rekommenderar den fylligare engelska originaltexten. Hicks arbete utgör en klarläggande läsning som jag varmt kan rekommendera. Vad upplysningstiden betytt, först för Europa sedan för resten av världen, kan inte underskattas. Den dominerande och förtryckande religionen pressades tillbaka. Detta utlöste en enorm kreativitet på alla områden viket skapade de framgångsrika västerländska och huvudsakligen liberala samhällen som vi idag betraktar som en självklarhet. Men motståndet mot upplysningstiden har pågått hela tiden med sin början hos Rousseau och sedan hos Kant och under hela 1800-hundratalet inom främst den tyska kulturkretsen. Kant med all sin skarpsinnighet såg upplysningstidens rationalism som ett problem och som ett potentiellt hot mot religionen. Kunskapen måste förnekas för att lämna plats för tron skrev Kant i förordet till Kritik der reinen Vernuft. Enligt Kant är det medvetandet och inte verkligheten som sätter kunskapens gränser, Därför måste verkligheten rätta sig efter förnuftet och inte tvärtom.

Kant förespråkade förvisso koherens och universalism men detta är sekundärt om det saknar förankring i en empirisk verklighet. Om inte alla följer samma regler upphör verklighetsförankringen och tänkandet och handlandet blir till ett subjektivt glaspärlespel. Det är så som postmodernisterna resonerar. Allting är öppet och saknar förankring i verkligheten och man kan således tro precis som man vill. Till och med logikens lagar kan man sätta sig över för att få sin vilja igenom.

Den tyska filosofin, som är alltför metafysisk i min uppfattning, fick dessvärre tragiska konsekvenser. Genom filosofer som Herder, Fichte och Hegel skapades tankegrunden för såväl kommunismen som nationalsocialismen. Dessa två extrema ideologierna, som har mer som förenar än som skiljer, gav upphov till 1900-talets fasansfulla mänskliga katastrofer där mer än 100 miljoner människor på olika sätt förintades. Nationalsocialismen lyckades man göra sig av med efter andra världskriget men vänsterideologierna har levt vidare och nya huvuden har ständigt vuxit fram på dem kommunistiska hydran. Under andra halvan av 1900-talet har postmodernismen utvecklats vidare efter Heidegger av Derrida, Marcuse och Foucault. För att behålla sin makt och samhällsinflytande har vänstern fullt ut anammat postmodernismens filosofi eftersom alla kommunismens misslyckanden kan ignoreras när föreställningen ges företräde framför verkligheten.

Idag har postmodernismen flyttat sin tyngdpunkt från Europa till USA och har på senare tid växt sig allt starkare speciellt inom den akademiska världen. Via USA har den sedan kommit tillbaka till Europa och inte minst anammats inom den svenska universitetsvärlden och därifrån metastaserat sig inom såväl media som myndigheter. Den märkliga svenska värdegrunden, genusforskningen, miljöfundamentalismen och allsköns annat vänsterorienterat, metafysiskt hokus-pokus kan ses som typiska postmodernistiska verksamheter. De har alla det gemensamt att de saknar rimlig anknytning till verkligheten.

Det ytterst märkliga är att trots vänsterns och kommunismens ständiga monumentala misslyckanden jämfört med de liberala och marknadsorienterade samhällena så fortsätter man som om ingenting hänt. Hicks menar att huvudsyftet med postmodernismen var inget annat än att skapa ett sådant diffust och subjektivt system att det inte skulle kunna kritiseras på rationella grunder eftersom postmodernismen förnekar det rationella tänkandet. Vänstertänkandet skulle på detta sätt kunna behålla sin makt och sitt dominerande inflytande i samhället. Kommunismen skulle således garanteras ett evigt liv trots ständiga misslyckanden, ungefär som zombiers och vålnaders eviga liv.