Jag är ingen tränad filmrecensent, men då och då går jag på bio och får intryck. Häromdagen såg jag The Square av Ruben Östlund, palmvinnare i Cannes.

Startpunkten är att monarkin har avskaffats, vilket listigt och rätt konstnärligt diffust antyds av att Gustav II Adolfs ryttarstaty på torget med den konungens namn i Stockholm demoleras. Kungliga Slottet görs om till ett konstmuseum som heter X Royal. X som i ex, något passerat.

Utan en aning om vad konstnären Östlund egentligen menar så drar jag slutsatser. Filmen handlar om detta framtida museum. Även om muséet visar kontemporär konst så är själva begreppet museum något som har med det förflutna att göra. Framtidens förflutna är exempelvis nuet. Filmen handlar, som jag förstår det, om hur man kan betrakta och gestalta vår tid när man får lite perspektiv.

Symbolen för vår tid, således betraktad och gestaltad, är Kvadraten, The Square, filmens namn, en steninläggning om fyra gånger fyra meter på samma torg som tidigare huserade ryttarstatyn. Inom Kvadraten gäller principen, nu citerar jag filmen från minnet, att där är alla jämlika och lika värda och den som behöver hjälp av sin nästa kan ställa sig där och erhålla det stöd de behöver av alla andra som ansluter sig till Kvadratens värdegrund. Begreppet värdegrund förekommer inte, men finns där liksom underförstått. Filmen är ett slags gestaltning av hur vår tids värdegrundssamhälle, Kvadraten, egentligen fungerar.

Centralfiguren i filmen är museichefen Christian, en stilig och sympatisk karl med delad vårdnad av två barn från ett tidigare äktenskap som förför kvinnor då och då. Bilden av kulturmannen är kul tecknad. Han är på fest och återser en rätt ointressant kvinnlig journalist och lovar sig att inte sätta på henne. Men i nästa scen är han lik förbannat i hennes sovrum, antagligen för att han inte hittade något bättre just den kvällen. (Det hela är infallsrikt, spännande och förvirrande till exempel för att journalisten sammanbor med en chimpans.)

Inledningsvis blir Christian rånad på mobil, plånbok och manschettknappar. Med teknikens hjälp identifierar han den hyresfastighet i en invandrarförort där rånaren finns. Här illustreras Kvadratens dilemma, nämligen konflikten mellan ett socialt etablissemang (inte bara av etniska svenskar ty Christian är dansk, men det gäller väl lika) och en undre, hotfull värld av migranter och tiggare. Det väluppfostrade och eleganta etablissemanget, som räknar med att de främmande utmanarna ska uppföra sig höviskt enligt Magdalena Ribbings regelverk, blir plötsligt varse att något annat är på gång och blir, efter någon kort tvekan, alldeles vildsint. Detta redovisas i en fantastisk sekvens där en apman dompterar en hel bankett för att därefter kanske dödas av de till slut vansinnigt provocerade smokingklädda överklassarna. (Jag kan inte annat än beundra och njuta av den flödande fantasin.)

Christian får gestalta konflikten mellan det etablerade och utmanarna. (Jag säger utmanarna eftersom det är vedertaget att deras närvaro är en ”utmaning”.) Be mig inte förklara hur – se i stället filmen – men Christian får problem med en tolvårig invandrarkille som med rätta, och ganska aggressivt, förklarar att Christian falskeligen har anklagat honom för att vara tjuv, vilket skapat svårigheter för invandrarkillen. Invandrarkillen vill att Christian ska be om ursäkt vilket Christian inledningsvis vägrar att göra. Men sedan tar Christians känsla för rent spel överhanden och han ber om ursäkt till invandrarkillen på ett parodiskt för vår tid välanpassat sätt.

Det är sällan jag gillar filmer, men den här gillade jag. Den kräver dock lite för- och eftertanke. Hoppas du har glädje av mina inledningsvisa funderingar.