Det nya i svensk politik är att det blir alltmer tydligt att landet har fått tre alltmer jämstora block som enligt det senaste årets opinionsundersökningar ligger i intervallet 20 – 40 procent. Inget block kommer därför att få majoritet i valet nästa år såvida inte något exceptionellt inträffar. I grunden är det dock klart att alliansen tagit ställning för socialdemokraterna som de förvisso för formens skull kritiserar men visar för övrigt tydligt att de själva inte har någon som helst lust till regeringsmakten. I så måtto fortlever den märkliga decemberöverenskommelsen. SD har därför blivit det enda egentliga oppositionspartiet och alliansen betraktas av många inte längre som trovärdigt, alla glada gruppfoton till trots.

Att SD skulle kunna bli ett regeringsalternativ vid nästa val är ännu mer osannolikt än alliansen. SD kan kanske få 30 procent av rösterna men saknar nästan helt stöd från det etablerade samhället samt från media. Existensen av SD är ytterst en följd av de andra partiernas tillkortakommanden och arrogans. Dessa har vägrat att lyssna på folks oro och reservationer mot främst massmigrationen som såväl allians som den rödgröna regeringen drivit med all kraft. Resultatet efter nästa val bli därför med stor sannolikhet att S kommer att fortsätta som regeringsparti med smärre ändringar som ett tänkbart utbyte av MP mot C.

Samtidigt blir det allt svårare att engagera dugliga och välutbildade individer i politiken med följd att partierna mer och mer utarmas på reell intelligens, omdöme och kompetens. Detta skulle säkert fungera om inte det svenska systemet insisterade att fortleva i en övervuxen politisk kostym, skräddarsydd efter de förhållanden som rådde under de första decennierna efter andra världskriget. Detta är inte längre fallet. Sverige har återgått till att bli ett mindre europeiskt land och skulle därför må bättre med en pragmatisk politik av liknande slag som den i Schweiz eller de andra nordiska länderna.

Under de år som jag bodde i Bern funderade jag aldrig över landets ledande politiker och i likhet säkert med 99,9 procent av Sveriges befolkning kan jag inte nämna namnen på personerna i den federala schweiziska regeringen. Trots detta fungerar landet alldeles utmärkt och har utomordentligt kunniga och välutbildade personer på kritiska poster i samhället. Styrkan i landet är ett starkt och välfungerande civilsamhälle och en delegerad maktstruktur där det knappast är möjligt som i Sverige för centralpolitiker att köra över landsting och kommuner och påtvinga dem sin uppfattning. Schweiz har inget behov av att bli ett politiskt mediasamhälle utan nöjer sig med att ha duktiga personer som tjänar civilsamhället. Om man gör det kan man kosta på sig att vara litet småtråkig.

I Sverige däremot vill man fortsätta att vara ett slags mini-USA med politiker som får en orimlig uppmärksamhet i media hur litet de än har att komma med. Mycket skulle vara vunnet om man kunde skala ned det svenska politiska systemet och prioritera landets egna alltmer allvarliga problem. I stället vill man stå på världsscenen och tala om vad som bör göras. Hur klimatet skall räddas, hur man skall ta sig an världens alla migranter och hur de uppstudsiga länderna i Östeuropa skall sköta sig. Vill man vara fyrbåk för världen bör man först ta reda på vartåt man vill leda fartygen.