Om jag fick utse den mest betydelsefulla politiska reformen i Sverige under det senaste kvartsseklet så skulle det bli skolpengssystemet. Ja, jag är part i målet. Jag var, som konsult åt Vaxholms ledande kommunpolitiker, ansvarig för utvecklingen och implementeringen år 1992 av detta system i pionjärkommunen Vaxholm.

Den som inte hade något som helst ansvar för eller inblandning i denna superreform var Bildt-regeringen som tillträdde 1991. De som möjliggjorde skolpengen var jag, som under ett par år hade forskat om hur systemet praktiskt skulle kunna utformas, Hasse Håkansson, moderat kommunalråd i Vaxholm plus hans kollegor i de övriga borgerliga partierna, Marianne Synnemar, socialchef, samt förskoleföreståndaren Margareta Rosén som faktiskt var den som blev tungan på vågan till reformens fördel, se min text om detta här.

Det tog nästan ett år att förbereda systemet. Under hela denna tid visades noll intresse från det svenska etablissemanget inräknat regeringen, politiker i övrigt samt skolmyndigheterna. Kommunalrådet Hasse bara skakade på huvudet. Som den första och enda kommunen i Sverige förverkligade Vaxholm där och då en revolutionär idé som allianspartierna praktiskt taget gått till val på och under dessa avgörande månader var de nationella politikernas ointresse kompakt. Jag tror uppriktigt sagt att de inte förstod. De kunde inte skilja på ett peng- och valfrihetssystem och ett system med kommunal entreprenadupphandling av skola, något som flera kommuner försökte sig på och alla misslyckades med.

Men media var inte likgiltiga. Vaxholm – och särskilt jag – utsattes för en mordisk granskning. När det var som värst kom det ett TV-program i veckan, exempelvis i Norra Magasinet, den tidens Uppdrag Granskning, där jag framställdes som köpt agent för det internationella kapitalet – representerat av sådana som Trilateralen, Bilderberggruppen och Aspen Institute – som antogs besatt av en önskan att krossa den svenska välfärdsstaten, den svenska solidariteten och den framgångsrika svenska modellen genom att med mig som landsförrädiskt instrument undergräva den jämlika svenska skolan.

Låt mig bara omnämna några av mina meriter i sammanhanget som kunde ha gett media vatten på sin kvarn om de orkat gräva fram dem. När jag var 16 år gick jag i skola i USA och umgicks mycket i en familj där

dåvarande CIA-chefen Allen Dulles och andra sådana personer var ofta och väl sedda gäster. Sedan dess har jag och USAs ”intelligence community” varit jättetajta, det kan vem som helst begripa. Sedan var jag i Washington D. C. och förde samtal med den republikanske senatorn Barry Goldwater, ett slags Trump före Trump, som aldrig blev president. Bevisen blir alltmer övertygande, håll med om det. Sedan kom jag genom ett samarbete med Pehr G. Gyllenhammar i kontakt med Aspen Institute, som är ett slags tankesmedja för trilaterala människor. Lyssna nu: när jag konsultade i Vaxholm var jag samtidigt chef för Aspen Institute Nordic Countries Office och därmed praktiskt – erkänn kraften i bevisföringen! – taget Bilderberggruppens officielle representant.

Det är nästan så jag själv tror på ränksmideriet när jag formulerar min meritlista. I själva verket fanns naturligtvis ingen sådan konspiration. Jag var med på åtskilliga möten med Aspen Institute. På 80-talet ordnade jag själv ett seminarium i Saltsjöbaden med Bilderbergsliknande personer från USA och Europa om de nordiska länderna, deras politik och historia. Snälla och belevade internationella höjdare satt i två dagar och lyssnade på föredrag och ställde frågor till föreläsande professorer. Något kannstöperi förekom inte, i varje fall inte vad jag märkte. Jag tror ingen av dem ens visste vad skolpeng betyder. Kanske satt någon full amerikansk general i baren på kvällen och försökte övertyga någon högrankad finne att anfalla Sovjetunionen, men det upptäckte jag i så fall aldrig.

I den värld där jag lever har sådana som Hasse, Marianne och Maggan Rosén större inflytande än Trilateralen.