I dagens politiska debatt klagar man ofta på politikernas avsaknad av visioner, på avsaknaden av synpunkter och förslag som går utöver det dagsaktuella. Det är lätt att instämma. Samtidigt inger de visionärer som återfinns i historien vissa betänkligheter.

Att Hitler var en visionär är uppenbart. Han hade mycket långtgående idéer om en grundläggande omdaning av världen, eller i alla fall av Europa. Detsamma gäller Stalin. Men Karl XII? Det är svårt att nu säga vad han hade för slutligt mål annat än ett fullföljande av den stora planen, det vill säga svensk överhöghet över Östersjön och därmed ett rike med tillräckliga ekonomiska och militära muskler för att säkerställa en stabil fred i Norden.

Jämfört med dessa visionärer kan kanske Macron te sig lite beskedlig, men med sin vision om ett moderniserat, effektivt och därmed ett starkt – också militärt – Frankrike har han försökt framställa landet så skilt från dagens verklighet att hans tänkta Frankrike blivit just en vision.

Men finns det någon annan mer påtaglig likhet dem emellan? Det gör det. Olyckligtvis gick det dem alltför väl i händerna i början på deras karriärer. Vad händer när egensinniga, självtillräckliga och i olika avseende mycket begåvade personer direkt belönas med framgång? De surrar sig allt hårdare vid sin vision och omgivningen böjer sig alltmer inför deras vilja. Hur skulle generalerna ha kunnat sätta sig upp mot Hitlers planer efter hans inledande triumfer? Hur skulle Karl XII finna fredstrevare från tsar Peter intressanta efter Narva? Stalin hade en längre väg att gå från rånare och gangster till diktator, men ingen eller inget kunde stoppa honom.

Macron har också haft en flygande start. Han uppvisar redan de tecken på självtillräcklighet och egocentricitet som präglat de andra. Han vann på en valrörelse som utlovade lyhördhet för synpunkter nedifrån och öppenhet gentemot olika åsikter. Men så fort en hög ämbetsman, den högste militären, gjorde detsamma som vår förre överbefälhavare, det vill säga klagade på otillräckliga medel, näpste Macron honom offentligt i ordalag som tvang denne militär att begära avsked. I Frankrike ställer man sig redan frågan om Macrons krav på lojalitet innebär att man måste hålla tyst.

Så vi skall kanske vara tacksamma över att vi i det här landet styrs av utpräglade pragmatiker? Vi har ju politiker, som ägnar stor tid att diskutera tämligen obetydliga ändringar i olika budgetposter eller med entusiasm propagerar för att skolan skall ägna sig åt ytterligare något behjärtansvärt ändamål, istället för att undervisa i tråkiga basfärdigheter.

Nej, tyvärr. Dessa våra sympatiska, jordnära politiker lider nämligen svårt av sin vardaglighet. Tänk att inneha – eller eftersträva – den högsta politiska makten och inte kunna göra något minnesvärt, inte ha något för människornas liv avgörande att erbjuda. Tala om att uppleva livet som ett hål, som en evig saknad efter mening!

Lyckligtvis har våra politiker kunnat lösa också detta problem – och inte enbart för sitt egenintresse utan just genom att kunna erbjuda medborgarna en vision, ett löfte om något avgörande och stort, en genomgripande förändring av verkligheten.

Sverige har alltid haft invandring, ända sedan iskanten drog sig norrut för tiotusen år sedan. Men, med undantag för förhållandena under krigstider, har invandringen inte varit något stort och upplyftande, utan just en del av vardagligheten i landet. Folk har kommit hit och försörjt sig, flyttat tillbaka eller bildat familj och stannat. (Länge såg politikerna denna invandring – till exempel finnarnas invandring under sextio- och sjuttiotal – mest som något besvärligt. När företrädare för finnar här i Sverige ville få stöd av regeringen för att starta en finsk skola, svarade Bengt Göransson: ”Det går ju inte, tänk om kineser kommer till Haparanda och vill starta en kinesisk skola!” Då fanns det cirka 700 000 finnar som tämligen nyligen invandrat).

Men efterkrigstidens långa högkonjunktur mattades av. Arbetskraftsinvandringen ströps åt. Den sämre ekonomin gjorde traditionell välfärdspolitik – utbyggnad av den offentliga sektorn – svårare.

Samtidigt hade politiken kommit att präglas av konflikter långt utanför vårt lands gränser. Vietnamkriget gav ungdomarna tillfälle att engagera sig för något behjärtansvärt. Amerikanska desertörer och andra välkomnades.

Och politikerna tog chansen. Här fanns den – Visionen! Sverige skulle rädda världen med världens mest generösa bistånds- och invandringspolitik! Vi skulle bli världens moraliska stormakt. Och alla måste med! Ingen tilläts protestera mot ett så högt ändamål. Dessa protester – som tidigt fanns – trycktes ned med olika, välkända mobbningsknep.

Och den enkla förklaringen till denna ovilja att se verkligheten? Ekonomiska migranter som kallas flyktingar, en helt uppenbar ekonomisk katastrof som kallas vinst, en accelererande ökning av brottsligheten som benämns ökande anmälningsbenägenhet, etablerandet av parallellsamhällen som hälsas som berikande kulturer… Den enkla förklaringen är att politikerna inte vill, inte kan skiljas från sitt hjärtebarn: Sverige – den moraliska stormakten.

Så pragmatikern är kanske inte heller lösningen?

Vad finns då? Lösningen finns och den är enkel. Det behövs bättre utbildade och kunnigare politiker. En kunnig politiker vågar lyssna till experter och tjänstemän. Han blir inte så lätt förförd av de charlataner som nu befolkar de politiska partierna och massmedia. Han vågar också vara saklig, det vill säga vågar se verkligheten och beskriva den som den är, oavsett om redan denna beskrivning hos vissa, till exempel hos journalister, väcker ilska eller andra negativa känslor, för att inte tala om hur de förslag till hantering av verkligheten, som kan bli aktuella, kan komma att bemötas av dessa och andra hjärtnupna känsloprofitörer.

Politiker med denna utrustning – kunskaper och saklighet – skulle till exempel beskriva folkförflyttningen över Medelhavet inte som bestående av flyktingar utan som invandrare stödda av smugglare och korrupta regimer. Invandrarnas motiv behöver inte ifrågasättas. Det är naturligt att de söker sig ett bättre liv – men det innebär inte att de har rätt till inresa oavsett hur de kommer och vilka (bristande) möjligheter till försörjning de för med sig.

Allt detta är så enkelt och så uppenbart – och var det också fram till det stora hjärnsläppet: Föreställningen att Sverige kunde skapa och lyda sina egna lagar, skilda från den fysiska, ekonomiska och politiska verkligheten.

Lösningen finns och vore enkel att använda sig av. Men hoppas inte på någon förändring. Våra politiker kan inte avstå från sin invanda självsmekning. De har hittat en vision. Den kan de inte släppa. Den ger deras liv och gärning en mening.