Det finns ett standardsvar som ofta dyker upp, när man kritiserar idén om fri invandring eller slopad gränskontroll. Vare sig det handlar om ökad kriminalitet, risk för terrorattacker eller risken att människor söker sig hit för att missbruka vårt generösa bidragssystem, hör man ofta: ”Man ska inte dra alla över en kam”. Det har blivit något av ett mantra i vänsterliberala kretsar. Men vad betyder det egentligen? Det betyder faktiskt ingenting, mer än att människor är olika.

Om det vore så att alla människor utanför Sveriges gränser var kriminella, så skulle saken vara enkel. Då skulle ingen motsätta sig rigorös gränskontroll och stora befogenheter för säkerhetspolisen. Allt annat vore vansinne. Det skulle inte ens vara något politiskt debattämne. Om alla människor å andra sidan vore hederliga, skulle saken vara precis lika enkel. Då behövdes ingen kontroll över huvud taget, och heller inga ID-handlingar. Man kunde helt enkelt fråga folk vad dom hette, när dom var födda och vad dom har för ursprungsland. Pass, visum och liknande vore bara onödig byråkrati.

Verkligheten ligger, som alla vet, någonstans emellan. Gränskontroller såväl som giltiga ID-handlingar krävs för att ta reda på vilka som är hederliga, och vilka som inte är det. Det är faktiskt motsatsen till att ”dra alla över en kam”. Det är att se människor som ‘individer’. Och som individ kan man vara kriminell och utgöra ett hot mot samhället, likaväl som man kan vara hederlig och ha ett gott uppsåt. Det är omöjligt att avgöra, bara på det faktum att man är asylsökande.

Lika ofta hör man invändningen: ”Majoriteten av alla som kommer, är ju faktiskt hederliga”. Är man sedan barnsben uppfostrad i demokratiskt tänkande kanske det är lätt att tänka ”det är majoriteten som styr”. Men kriminalitet fungerar inte på det sättet. Skurkar är ‘alltid’ i minoritet. Även i de mest kriminella av samhällen, är flertalet individer hyggliga. Kriminalitet bygger på att en liten minoritet får makt över en större majoritet genom att inte respektera gemensamma regler. Frågan är istället hur mycket kriminalitet ett rättssamhälle tål. Sanningen är att redan vid några få procent blir kriminalitet ett allvarligt problem som kräver stora resurser.

Ännu känsligare är samhället för terrorism. Skulle till exempel någon påstå att 99,9 procent av alla muslimer i Sverige ‘inte’ är terrorister så låter det ju betryggande. Men det skulle tvärtom vara en katastrof. En tiondels procent motsvarar i det här fallet flera hundra, och redan en handfull terrorister kan ställa till enorm skada i ett land. Det finns rätt många exempel på det, om man läser dagstidningarna. Däremot kan sympatisörer till terrorister vara långt fler – enligt en undersökning över 10 procent på högstadieskolor i norra Göteborg (fast även det är förstås en ‘minoritet’). Så låt oss lämna diskussionen om majoriteten. Den är inte intressant.

Liberaler på vänsterkanten brukar mena att, så länge majoriteten är ‘god’, ska alla behandlas ‘som om de vore goda’. Det låter bra, men vem är det i så fall som ”drar alla över en kam”?

Är det inte mer respektfullt mot individen, och då menar jag både svenska skattebetalare och existerande flyktingar – att alla som vill få tillgång till svenskt territorium betraktas med en viss misstänksamhet? Ända tills motsatsen är bevisad. I första hand genom giltiga visumhandlingar, ID-handlingar, godtagbara flyktingskäl etc.

För vem vill i slutändan bli dragen över samma kam som en liten, men dock existerande, grupp kriminella och terrorister?

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som serietecknare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.