Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra. Om träffar jag någon som liksom jag själv oroar sig för migrationens konsekvenser kan jag vara ganska säker på att hon inte är djurrättsaktivist. Hur kan det komma sig att värderingarna klustrar sig på ett så förutsägbart vis (om de nu gör det, den saken är inte bevisad, det bara känns så)?

Jag tror att vi i vår tid har två dominerande förhållningssätt till tillvaron. Det ena företräds av PK-isterna, det andra av Förnekarna. (I detta schema är jag Förnekare, total disclosure.)

PK-ismen tror på ett högre väsen som den tillskriver magiska krafter, nämligen staten eller ännu hellre överstater såsom EU och FN. Politikerna är statens prästerskap. Prästerskap har i alla tider försökt lösa samtidens problem genom att med de rätta metoderna åkalla det Högsta Väsendets välvilja och förmå det att vända sitt ansikte till de troende. Svensk politisk debatt handlar om hur det Högsta Väsendet, staten, bäst kan styra ödet – nya lärarmiljarder eller tidigare SFI på asylboendena – samt om vilken grupp av präster som är bäst skickade att förvalta kulten.

Förnekarna tror inte så mycket på statens allmakt. De tror till exempel inte att skolans problem kan lösas genom riter och ceremonier i utbildningsdepartementet utan i stället måste bekämpas genom ett slags uppryckning eller väckelse inom lärarkåren plus att både elever och föräldrar tar sig i kragen. Förnekarna menar att politikernas åtgärder är lika osäkra som prästernas böner för några hundra år sedan. Någon gång blev prästerna bönhörda och landet fick god skörd, men den tidens förnekare litade mer till sitt eget hårda slit på åkrarna än till det Högsta Väsendets välsignelser.

Vår tids prästerskap, politikerväldet, lever väl på denna ordning där det själv har monopol på att administrera det Högsta Väsendet. Det är därför viktigt att befolkningen i allmänhet blir beroende av det Högsta Väsendet eller åtminstone tror på dess magiska förmågor. I varje förnekare bor en potentiell revolutionär och därför måste varje slags otro stävjas, inte minst genom skambeläggning.

En av PK-ismens dogmer är att människan håller på att ta livet av sig själv genom att släppa ut koldioxid i atmosfären och att det enda som kan förhindra ett sammanbrott för mänskligheten är omvälvande och för folket delvis plågsamma ingrepp i samhällslivet från det Högsta Väsendets sida, något som naturligtvis ger politikerna mer makt över folket.

PK-isterna hatar Förnekare som ifrågasätter klimatdogmen. Helst vill PK-isterna att folket ska erkänna koldioxiden och därmed sig självt som ansvarigt för vilket oväder eller översvämning som helst för att därefter villigt börja piska sig likt medeltida flagellanter.

Jag tror att det är samma mekanismer som styr åsiktsbildningen när det gäller migrationen som när det gäller klimatet. PK-isterna gillar invandringen eftersom den kräver ökade insatser från det Högsta Väsendet och därmed mer makt till politikerna. Metoden att få folket att acceptera hanteringen är ånyo skambeläggning. Folket är för det första, genom kolonialismen och en del andra historiska händelser, till exempel USAs moderna krig i Mellanöstern, direkt ansvarigt för migranternas elände och har därför skyldighet att reda upp skadorna ungefär som i fråga om koldioxiden. Och är folket inte orsaken till migranternas besvär så har det i alla fall en humanitär och moralisk skyldighet att ta hand om migranterna av det enkla skälet att folket på det hela taget har mer pengar än migranterna.

Om en Förnekare hävdar att han inte har något ansvar och att han tycker att migranterna i första hand borde kunna hjälpa sig själva blir han genast klubbad i skallen av PK-isterna och hållen för fascist, rasist, nazist och brunråtta för att han ska lära sig att skämmas. Även detta beteende har gamla traditioner. Så här skriver Wikipedia:

Skampåle, i äldre tider även kallad stupa, spöpåle och kåk, var en pelare av trä eller sten, vid vilken förr i tiden förbrytare offentligen undergick så kallad schavottering, det vill säga utställdes att skämmas eller straffas med spö eller ris.

Den som vägrar att skämmas måste i alla fall betala skatt för att bli köpa sig skuldfrihet. Skatterna blir en sorts avlat. Inte konstigt att PK-isten Mona Sahlin tyckte det var ”häftigt” att betala skatt. PK-ister klagar inte på skatten, men det gör Förnekare.

Jag tror tills vidare alltså att vi har två dominerande värderingskluster i vårt samhälle, å ena sidan PK-värderingarna, å den andra Förnekarvärderingarna. (Kanske är Sekulära värderingar ett bättre uttryck.) Även andra samhälleliga åsiktskonflikter kan nog indelas enligt den här ordningen. Om partierna sönderföll enligt detta mönster tror jag rentav att man skulle kunna sitta igenom en hel partiledardebatt utan att knyta handen i byxfickan och flämta efter luft.