Patrik Engellau

Häromdagen beslöt den israeliska riksdagen, knesset, att stifta en lag enligt vilken Non Governmental Organizations, NGOs, som jobbar i Israel och som får mer än hälften av sina pengar från främmande länders regeringar ska tydliggöra detta, med angivande av donatorer, på sina hemsidor och i sina relationer med den israeliska omvärlden.

Det har såklart tagit hus i helsike bland de NGOs som kommer att beröras. De uppskattas till några dussin stycken (se exempelvis här). Dessa berörda, som nästan undantagslöst arbetar mot den israeliska regeringen och för palestiniers rättigheter, är upprörda över att andra NGOs, som inte får pengar från regeringar, utan från det civila samhället, läs rika amerikaner, och som för det mesta stödjer den israeliska regeringen inklusive bosättningspolitiken, inte ska behöva vara transparenta med finansieringen.

Det går att förstå palestinavännernas irritation och sannolikt har väl lagstiftningen påverkats av realpolitiska hänsyn. Å andra sidan skulle det nog bli väldigt komplicerat om var och en som är till mer än hälften försörjd av någon annan, till exempel en amerikansk ung man av sin rike, judiske pappa, och tog sig före att ha en synpunkt på israelisk politik, vore tvungen att först registrera sig hos israeliska myndigheter. Att någon får statsstöd känns liksom mer handgripligt.

Men strunt i det, ty det är inte mitt ärende. Mitt ärende är knappt ens Israel, utan det här med NGOs som artikulerar staters intressen eller rentav går staters ärenden. (Det finns till och med så kallade GONGOS, Government Operated Non Governmental Organizations, alltså icke-statliga organisationer som faktiskt drivs av staten; i verkligheten är skiljelinjen ofta hårfin.)

Detta är en fråga som förvisso rör Sverige. För närvarande pågår något slags svensk politisk rörelse i snigelfart som går ut på att den svenska staten ska sluta finansiera islamistiska NGOs, till exempel Sveriges Unga Muslimer, som anses torgföra våldsbejakande idéer. Låt oss anta att den svenska staten någon gång i framtiden lyckas spotta upp sig till den nödvändiga beslutsamheten för att dra in apanaget och att den kanske i denna sorts ärenden mer snabbfotade saudiarabiska staten då går in med kompenserande ekonomiskt stöd till Sveriges Unga Muslimer. Därmed skulle Sverige ha hamnat i samma situation som dagens Israel: en främmande stat finansierar en icke-statlig intresseorganisation vars budskap den svenska regeringen inte gillar.

Om detta inträffade och svenska folket fattade vad som pågick skulle det nog gå en våg av ilska och upprördhet genom folkhavet. Det årets almedalspolitiker kunna dra det där med svenska värderingar en sväng till.

Eller tänk om det visade sig att en Putinstödd engelsk NGO kraftfullt verkat för Brexit? Då hade det nog blivit rubriker i världskrigsstorlek.

Jag undrar om svenskarna respektive engelsmännen nöjt sig med de hovsamma motmedel israelerna nu tänker tillämpa. Det handlar inte om att registrera gamla bidrag, utan bara sådana som kommer först nästa år. Och organisationen får ett och ett halvt år på sig att rapportera. Och det värsta straffet vid brott mot lagen verkar vara böter på några tiotusental kronor. Men NGO-representanter som faller under lagen måste på förfrågan från en israelisk riksdagsledamot ge sig till känna. Hur knepigt kan det vara?

Jag förväntar mig att andra länder försöker påverka Israel på diplomatisk väg, och inte genom att lägga miljontals dollar eller euro på icke-statliga organisationer som försöker företräda deras synpunkter, säger Israels justitieminister. Det kan inte hjälpas att jag tycker det ligger mycket i det synsättet. Om Saudiarabiens regering tycker att Sverige bör införa sharia kan den skicka en diplomatisk note till utrikesminister Wallström i ärendet, inte försöka driva det genom att finansiera opinionsbildning i Sverige.

Faktum är ju att Saudiarabien redan gör precis detta genom att betala för moskébyggen där man kan förmoda att islamism förkunnas (eftersom Saudiarabien är ett islamistiskt land med sharialagar och allt; varför skulle saudierna betala för att mesigare budskap predikas?). Jo, jag vet att Sverige åtminstone tidigare gjorde något liknande genom hednamissionen i Afrika, men för det första har vi väl åtskilliga gånger – skenheligt – tagit avstånd från den hanteringen och för det andra borde den israeliska distinktionen här vara tillämplig, nämligen att stöd från stater är mer flagrant än stöd från privatpersoner som lagt en slant i kollekthåven.