Patrik Engellau

Skillnaden mellan ett arketypiskt i-land och ett arketypiskt u-land har alltid varit kvaliteten och kraften hos det utvecklingsarbete som respektive folk förmått ådagalägga av sig själv. När staten – ibland den egna, ibland kolonialmakten, sedermera det utländska biståndet – väl lagt institutionerna till rätta – skapat ett rättsväsende, inrättat skolor, byggt en bro, etablerat lantmäteri samt polis och militär och så vidare – i vilken utsträckning har då folket förmått tillvarata det utrymme för individuellt företagande och goda frivilliga gemensamma insatser som därmed öppnats?

I det arketypiska i-landet har denna förmåga varit välutvecklad och pålitlig. Statsmakten har inte behövt göra så mycket. Den har kunnat luta sig tillbaka och betrakta allt välsignelsebringande som det flitiga folket åstadkommer.

I det arketypiska u-landet går inget av sig själv. Där blir det staten som måste stå för utvecklingsansträngningarna om det ska bli några alls. Men staten är ingen bra företagare, så resultatet blir därefter: ogenomtänkt, hackande och med täta kriser. Att folket inte har någon särskild företagarådra betyder emellertid inte att det inte kan bli förbannat och benäget att ta till våld såväl mot varandra som gentemot staten. I det arketypiska u-landet är det därför mycket bråk inklusive olika slags revolutionsförsök. Ibland lyckas revolutionerna vilket är ungefär som att underutvecklingen byter skjorta. Ibland tar armén över och inrättar diktatur tills det lugnar sig och den reguljära underutvecklingen får lunka på.

Det farligaste som kan hända ett välmående i-land är att de styrande får idéer. I början, när utvecklingen just tagit fart, är landet fortfarande så fattigt att de styrande helt enkelt inte har resurser för att iscensätta några djärva sociala experiment. Så länge minnet av fattigdomen fortfarande är levande tar man inga risker med medborgarnas pengar och tillvaro. Men ett flitigt folks envisa framgångar och de pengar som de styrande därmed kan hämta i folkets plånböcker skapar ohyggliga frestelser för de styrande.

Jag vet inte vad som förmått de styrande i ett land som Schweiz att inte falla för dessa frestelser. Är det kalla avrivningar och bön? Den motståndskraft schweiziska politiker visat mot egna drömmar om oförvägna politiska reformer står inte celibatära kalvinistiska prästers återhållsamhet långt efter. Sin självutplåning har de drivit så långt att man i utlandet inte ens vet vad deras president heter. Inte är Schweiz en humanitär stormakt, ej heller strävar landet efter att frottera sig i Bryssel och det är bara nyss – år 2002 – det med största tvekan valde att gå med i FN. Tanken att schweizarna skulle engagera sig för att få en chans att orera i säkerhetsrådet är dem troligen helt främmande.

Svenska politiker har inte under det senaste halvseklet ålagt sig några som helst sådana spärrar. De har tvärtom gjort en dygd av sin yviga lust att reformera inte bara landet och dess institutioner, utan även folket själv. Då handlar det inte bara om så efemära ting som hur många brödskivor folket ska äta om dagen – sex till åtta skulle det vara.

Brödskiverekommendationen år 1976 var bara början. Politikerna höll på att bli varma i kläderna. Gradvis blev de alltmer hänsynslöst visionära. Pö om pö övergick man till att bekymra sig om folks kroppar till deras själar, framför allt om de tänker korrekt i frågor som schweiziska politiker troligen inte bryr sig om, till exempel om man hatar danskar eller något annat folkslag.

Även det mest sturiga folk har nog svårt att stå emot sådana statliga försök till mental omdaning. Men svenska folket är inte sturigt. Det är snällt och hyggligt och har genom århundradena lärt sig att respektera och lita på staten. Därför är det inte så konstigt att det av staten påbjudna tänkandet fastnat djupt i våra sinnen.

Kanske är svenskarna hjärntvättade av en maktberusad överhet men det betyder inte att vi är dumma i huvudet. Det vi ser just nu i den svenska debatten är möjligen det bedövade förnuftets yrvakna återkomst. Hm, säger vi oss, fortfarande lite sömndruckna, det blev visst inte så lyckat med det där överhetsprojektet om att vi skulle få det så bra om bara överheten fick styra allt. Jäklar, det finns nog ingen annan råd än att vi återtar kommandot över våra liv och försöker uppföra oss så hyggligt mot vår nästa som vi bara förmår.

Jag skulle vilja se en politisk rörelse med fyra huvudbudskap:

1. Ja, politikerväldet har lett Sverige på fel vägar.
2. Nu handlar det om att hitta rätt kurs ut ur den här soppan.
3. Det kräver inte bara en erfaren hand vid rodret, utan också ett nytt erkännande av att folk kan ta ansvar.
4. Det betyder inte att du kan skita i din nästa.