Stefan Hedlund

Svensk försvarspolitik blir allt mer besynnerlig. Efter ett par decennier av målmedveten nedrustning har vi försatts i ett läge där landet inte längre kan försvaras ens mot ett begränsat väpnat angrepp. Samtidigt har Rysslands allt mer aggressiva uppträdande i vårt närområde skapat en betydande oro bland befolkningen. Andelen som gärna skulle se ett medlemskap i försvarsalliansen Nato överstiger nu för första gången den som föredrar alliansfrihet.

Regeringen Löfvéns reaktion på denna utveckling kan svårligen beskrivas som annat än förvirring. Trots omsvängningen i den allmänna opinionen har den klassiska svenska Nato-nojan fortfarande ett så starkt grepp över merparten av svenska politiker att något medlemskap inom överskådlig tid knappast kommer att bli aktuellt. Frågan om vad vi skall göra i stället blir därmed akut.

Under de år då nedrustning stod på dagordningen valde ansvariga försvarspolitiker att gömma sig bakom en bekväm myt om ”återtagning”. Om det mot all förmodan skulle återuppstå ett hot mot vår säkerhet skulle vi få minst tio års förvarning, och under denna tid skulle återupprustning kunna genomföras. Det var väl knappast någon som trodde på denna mytbildning då, och idag framstår den som direkt bedräglig.

Om Rysslands uppträdande under det senaste decenniet inte kunnat uppfattas som förvarning undrar man hur det kriteriet var utformat. Och även om vi redan idag skulle påbörja en återupprustning skulle tio år knappast räcka för att återställa mer än en del av det som har förstörts. Frågan blir då ånyo vad som bör göras. Det är här regeringens uppträdande blir så märkligt.

På försvarsdepartementet driver försvarsminister Peter Hultqvist en tystlåten men synbarligen målmedveten politik för att Sverige skall ingå så många avtal om samarbete med Nato att vi de facto uppfattas som medlemmar, och för att samarbetet med Finland skall utvecklas så nära en svensk-finsk försvarsallians vi kan komma, utan att skriva på. Svensk militär har i enlighet med denna plan nyligen avslutat omfattande militära övningar – tillsammans med Finland och Nato. Det är förvisso vällovligt att på detta vis söka rädda vad som räddas kan, men kvar står frågan om hur regeringen som helhet förhåller sig.

På utrikesdepartementet driver utrikesminister Margot Wallström en parallell och allt annat än försiktig politik. Samtidigt som hon avfärdar allt tal om anslutning till Nato, och ser en återinförd värnplikt som möjlighet till miljöinsatser eller till att hjälpa Migrationsverket att ta emot flyktingar, väljer hon i Carl Bildts anda att framhärda i en kaxig politik gentemot Ryssland. Det må vara en politik som ger kraftig egoförstärkning, och som kanske även kan imponera på en del likasinnade. Men det är knappast en politik i nationens intresse.

Den amerikanske presidenten Teddy Roosevelt myntade en gång ett begrepp som andades stor visdom: ”Tala stillsamt och bär en stor påk, och du kommer att gå långt” (Speak softly and carry a big stick, and you will go far). Det är denna linje Finland sedan länge och med stor framgång har drivit. Samtidigt som man avhåller sig från yvig retorik, väljer man att försäkra sig om ett kraftfullt militärt försvar. På Tage Erlanders tid fanns också en svensk insikt om att neutralitet bara kunde bli trovärdig om den vilade på ett kraftfull militärt försvar.

Sedan dess har den svenska modellen utvecklats i rakt motsatt riktning, emot att domdera högljutt samtidigt som den egna försvarsförmågan dras ner till nästintill obefintlig. Det är en utveckling som nu tycks ha fått ett eget liv, där politiker av inrikespolitiska skäl bjuder över varandra i kritik av Putin, utan tanke på konsekvenser. I bästa fall kan utfallet av denna linje begränsas till att Sverige förlöjligas, vilket inte bara skett i ryska medier. Från Wikileaks kan vi minnas ett telegram där amerikanska ambassaden i Stockholm karakteriserade Carl Bildt som en ”medium dog with a big dog attitude”.

Att bli förlöjligad är väl dock något vi kan leva med, även om det svider. Betydligt allvarligare är att den svenska hållningen av moralisk stormakt, med en självskriven rätt att mästra alla andra, faktiskt kan vara direkt farlig.

De ständiga utfallen mot Ryssland, från ett land som är helt försvarslöst, kan drivas till en punkt där Putin får nog, och beslutar sig för att de uppblåsta svenskarna måste läras en läxa. Att exempelvis inta Gotland skulle förmodligen inte kräva mer än ett par dussin ryska elitsoldater. Efter ett blixtangrepp mot ett antal strategiska punkter skulle man kunna stationera både stridsflyg och luftvärn på ön, och därmed uppnå en strategisk fördel i Östersjön man aldrig tidigare kommit ens i närheten av.

Statsminister Löfvén skulle därmed ställas inför ett fullbordat faktum han inte skulle kunna göra mycket åt. Utrikesminister Wallström skulle förvisso kunna frossa i skarpa uttalanden, men det skulle knappast åstadkomma mer än att bekräfta det gamla talesättet att det är tomma tunnor som bullrar mest.

Kanske det nu är dags för statsministern är sätta ner foten, och peka ut vilken säkerhetspolitisk kurs som faktiskt gäller – snack eller verkstad, kaxig retorik eller målmedveten upprustning? Kanske han kan lära av Finland?