Patrik Engellau

Kommentatorerna på den här bloggen är nästan undantagslöst bildade, intelligenta, sökande och vänliga. Det är en kombination som jag gillar. Det har rests en del vägande frågor kring min käpphäst, teorin om att Sverige styrs av ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

(Jag vet att beteckningen är otymplig. Jag fattar också att det inte går att fastställa att teorin är ”sann”. Det är som med Marx beskrivning av sin tids samhälle som kluvet mellan borgare och arbetare. Det var ingen ”sann” teori. Men den var praktisk eftersom den pekade ut vem som var fiende och vem som var vän. För övrigt blev den så småningom allmänt accepterad varigenom den förvandlades till sanning.)

En av de vägande frågorna är vad som är drivkraften i ett socialt förlopp, om det är idéerna och visionerna eller om det är de snöda intressena. Så här tror jag.

Borgarklassen, om vi går tillbaka några hundra år, kunde inte artikulera några intressen innan den fanns. I stället var det nya idéer och visioner som på ett trovärdigt sätt ställde i utsikt en bättre värld som förändrade samhället på ett sådant sätt att en begynnande borgarklass kunde få fäste i tillvaron. Jag tror entusiasmen föregår och öppnar vägen för intresset. (Kan det möjligen vara detta eller något ditåt som Sartre, en filosof som jag alltid hållit för urtråkig och tröttsamt obegriplig, menade med ”l’existence précède l’essence”?)

I mitt liv har jag haft förmånen att uppleva två exempel på denna process.

Det första exemplet är skapandet av en ny härskande klass i en före detta portugisisk koloni, Guinea-Bissau, som blev självständig 1974 och där jag blev chef för svenska ambassaden år 1976 och kunde följa processen på plats under några år, vilket var allt som behövdes – i kombination med tropisk hetta och svenskt bistånd – för att det skulle bildas en ny, härskande klass.

Idéerna var allmänt antikolonialistiska och socialistiska och helt i linje med 1968 års svenska studentrevolutionära ideal. (Inbilla dig inte en sekund att jag fått jobbet om jag inte varit en pålitlig anhängare.) Idéerna fick andning – konstgjord förstås – av det svenska biståndet som var större än landets BNP (nåja, uppmätta BNP, som inte nödvändigtvis innefattade värdet av självhushållningen, som var landets dominerande verksamhet).

Landets kommunikationer – moderna kommunikationer – med omvärlden bestod av två flighter i veckan – onsdag och lördag – från och därefter tillbaka till Lissabon, den gamla metropolen. Om man ville få något gjort som diplomat åkte man till flygplatsen på onsdag och lördag för då var alla som var något där. Antingen skulle de resa själva eller också skulle de ta farväl eller ta emot. Där på flygplatsen administrerades det svenska biståndet och troligen allt annat som var av betydelse för den unga nationen. (Det påminner om när ångaren Bohuslän på sextiotalet angjorde Smögens hamn och alla som var något på Smögen samlades på bryggan.)

På flygplatsen i Bissau kunde man iaktta framväxten av en ny, härskande klass: de som reste, de som kom tillbaka med nya guldklockor, de som varit och fixat tänderna i Lissabon, de som varit på konferens i Moskva. Jag fick nästan svindel när jag upptäckte hur fort det gick för ett nytt gäng att ta hand om staten och därmed det ekonomiska överskottet i ett land. De socialistiska idealen öppnade möjligheterna, men snart tog intressena överhanden. Människor flyttade in i nya ekonomiska nischer ungefär som när ostronlarver fäster sig på något lämpligt ställe (som bland annat skapades av svenskt bistånd) och tog kontroll över de resurser som erbjöds.

En betydelsefull svensk makthavare kom så småningom på besök och sa förfärat ”du låter ju som en CIA-agent” när jag beskrev situationen. Därefter beslöt jag gradvis att dra mig ur det hela.

Mitt andra exempel är förstås Sverige sedan 1968 (jag har sagt att jag är delansvarig, ok). I startögonblicket fanns inget välfärdsindustriellt komplex, det fanns bara ljuvliga visioner och idéer som tilltalade oss ungdomar som revolterade mot föräldragenerationen.

Idégodset sammanfattas i mina två föregående krönikor. Människor betraktades som goda och snälla får. Om ett får haltar och ser sjukt ut så kan man vara säker på att fåret inte mår bra. Denna tankefigur överfördes till människan. Om människan säger att hon inte kan jobba ska hon ha bidrag. Lika lite som får kan människor simulera. Människan är godhjärtad och vill väl – minns Lena Nymans ord: ”var mänska i sin själ, i grunden vill så väl” – så om någon fyrtioåring påstår sig vara 16 år så måste man tro på det.

Det var idéer som bara fanns i embryonal form på 1970-talet. Men det var fina, visionära tankar med tillväxtpotential för begåvade människor som anade utvecklingsmöjligheterna. Jag var själv en av dem. Jag var en av de många som från sjuttiotalet och framåt gjorde karriär på detta tänkande. Detta tänkande gav oss glassiga jobb. Detta tänkande var gynnsamt för oss. Vi gillade detta tänkande. Vi skapade det välfärdsindustriella komplexet. Jag ingick i dess biståndsavdelning. Jag arbetade varje dag för dess vidareutveckling. Det var kanonbra för mig.

Långsamt, gradvis, övergår visionen i intresse.

Kom inte med något idealistiskt trams om att de fina idéerna under mer än en period – som i och för sig nog kan vara rätt lång; se på de kristna under de första århundradena efter Jesus – kan fortleva utan att grundas i intresset.