Patrik Engellau

En romare vid namn Terentius lär ha sagt: ”Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande”. Det låter mycket fint och jag tar denne romares uppfattning till ursäkt för att nederstiga i de djupaste och mest illaluktande och vederstyggliga rasistkloaker vi har, till exempel http://samtiden.nu/ och http://avpixlat.info/.

När jag har rumsterat om där ett tag tycker jag att det var väl inte så farligt. Värre dravel kan väl man hitta på http://www.expressen.se/ och http://www.aftonbladet.se/ även om jag erkänner att jag inte gjort någon seriös jämförelse mellan hatsajter och – vad är motsatsen? – kärlekssajter som Expressen och Aftonbladet.

På en av hat- och rasistsajterna hittar jag emellertid något som liknar ett eftertänksamt intellektuellt försök att förstå de nya ideologiska skiljelinjerna i landet. Det är professor Karl-Olof Arnstberg som resonerar med docent Jan Tullberg. Samtalet pågår i trekvart och vindlar väl lite men det får man ursäkta; herrarna är trots allt ute och trevar i den okarterade mark som dagens Sverige utgör och varje hederligt försök till en ny självförståelse måste välkomnas.

De två akademikerna tycks vara ense om att det finns en ny ideologisk klyfta i Sverige. Det handlar inte om den gamla, som gick mellan socialister och borgerliga, utan snarare om en ny spricka som skär på en annan ledd och delar, å ena sidan, en etablissemangsbaserad grupp förment goda människor från, å den andra, förment onda människor – de två talarna till exempel – som bekymrar sig över migrationens effekter.

Nu är det klart att Arnst- och Tullberg genom åren fått ta emot så mycket oförtjänt smutskastning och förtal att man kan förstå om deras Sverigeanalys hamnar i föreställningen att huvudmotsättningen i Sverige går mellan det ”goda etablissemanget” och de ”onda dissidenterna”, mellan mobbare och mobbade (där de själva är förment onda mobbade). Det finns ett förvånat rättvisepatos hos herrarna. Hur har världen kunnat vara så gemen mot dem? De har ju bara gjort det vetenskapen har lärt dem att göra? De har forskat och presenterat sina rön. Borde de inte ha tack i stället för glåpord? Den känslan går att begripa (om jag nu inte missförstått herrarna).

Jag förnekar inte att idéer kan ställa till med mycket oreda, men här tror jag vi måste passera idévärlden och undersöka vilka intressen som ligger bakom. Politiken är inte ett akademiskt seminarium, där den bästa och mest vetenskapliga sanningen vinner. Politiken handlar mycket mer om att tolka världen så att det gynnar makthavare. Som Marx sa: ett samhälles dominerande idéer är den dominerande klassens idéer.

Denna dominerande klass består i Sverige idag av omhändertagandeindustrin och leds av politikerväldet. Denna klass vill inte höra att det skulle vara något fel på deras klienter – observera att migranterna bara utgör en del av klientelet – eller att dess verksamhet vore av tveksam nytta eller rentav till skada för nationen.

Gör ett vilt tankeexperiment. Föreställ dig ett land som lever av att odla tobak och producera och exportera cigaretter. I ett sådant land skulle tobaksintressena rimligtvis styra. Tror du att en vetenskapsman som bevisade att rökning kan ge lungcancer skulle hyllas och sättas på inflytelserika poster i landets hälsoväsen? Skulle han inte snarare rullas i tjära och fjäder och hållas för nationens fiende nummer ett? Och om det uppstod en folklig antirökningsrörelse, skulle den då inte mötas med avsmak och fyrop från det lokala etablissemanget?

För det mesta vinner intressena över teorierna, i varje fall på kort och medellång sikt, det är i varje fall min erfarenhet. Jag är nog mer cynisk än Arnst- och Tullberg.

Sedan är det nog fel att bara stirra på invandringen och de problem den kan orsaka. Grundfelet bakom migrationsproblemen är nämligen detsamma som grundfelet bakom PISA-debaclet, således föreställningen att befolkningen på det hela taget är svag, ömtålig och snäll och måste omhändertas av en omhändertagandeindustri under politikernas detaljerade styrning (och på skattebetalarnas bekostnad).

På den föreställningen har det vuxit upp en jättelik och mäktig försörjningsapparat vars intressen bestämmer den svenska ideologin. Denna ideologi artikuleras och uttyds av våra intellektuella, tidigare präster, numera journalister, alltså de som talar till folket, och som sedan Gustav Vasa i allmänhet varit lydiga verktyg för makten.  Klart Arnstberg ska ha pisk om hans vetenskap leder till fel resultat.