I förra veckan dömdes tre män vid Östersunds tingsrätt för våldtäkt. Brottet ägde rum när brottsoffret, en flicka, var 14 år. Hon hade följt med en väninna till en fest där det fanns både ungdomar och unga vuxna. Under kvällen drog en man in flickan i ett rum, låste dörren och tilltvingade sig ett oralt samlag. När hon försökte göra motstånd misshandlade han henne. Han släppte sedan in ytterligare två män i rummet, varpå de turades om att hålla fast flickan och förgripa sig på henne. Rummet var nedsläckt och flickan kunde inte avgöra hur många som befann sig därinne. Hon har i förhör beskrivit att det kändes som att hon hade tusen händer på sig.

Polisanmälan gjordes samma kväll. Männen greps och prover för DNA-analys togs av läkare. Åklagaren lade sedan ner utredningen. Som skäl angavs att det fanns flera män i lägenheten och att det därför inte skulle gå att avgöra vem som gjort vad. DNA-proverna analyserades inte.

Flickan begärde överprövning. Efter ett nytt åklagarbeslut togs fallet upp igen och DNA-proverna skickades till Nationellt forensiskt centrum. Svaren visade att kroppsvätskor och nagelskrap band de tre männen till gärningen. Med hjälp av DNA-spåren, märken på flickans kropp och vittnesuppgifter kunde utredarna rekonstruera händelseförloppet.

Att läsa domen är på många sätt upprörande. Flickans redogörelse är gripande och återger den skräck hon upplevde. Viss upprördhet kan man också känna över straffmätningen. Åtalsrubriceringen var grov våldtäkt mot barn. Trots det dömdes de åtalade enbart för grov våldtäkt, då flickan ser äldre ut än vad hon är. Tingsrätten konstaterar att gärningsmännen inte haft skälig anledning att anta att flickan var under 15 år.

Våldtäktsmännen var vid tiden för brottet 19, 19 och 20 år gamla. Det finns specifika regler att beakta när den skyldige är under 21 år. Domstolen ska då ta hänsyn till personens ungdom och utdela ett lindrigare straff. Normal påföljd för grov våldtäkt är fängelse i 4-10 år. Tingsrätten valde i detta fall att lägga sig under den nedre gränsen. Så fastställdes påföljden till 2,5 års fängelse för två av de åtalade. Den tredje, som även dömdes för rattfylleri och narkotikabrott, fick 3 års fängelse.

Det är i sammanhanget värt att notera att två av de dömda är somaliska medborgare. Den tredje har dubbelt medborgarskap i Somalia och Sverige. Vid utredningar som rör allvarlig brottslighet av utländska medborgare ska åklagaren ta ställning till utvisning. Det framgår inte om så har skett. Sannolikt har gärningsmännen flyktingstatus, vilket ger ett starkt skydd mot utvisning. En flyktingstatusförklaring kan dock återkallas. Kriminalitet kan utgöra skäl till sådan prövning.

Vid granskning av fallet framträder bilden av en lagstiftning som värnar gärningsmän snarare än brottsoffer. Straffrabatter kan staplas på varandra så att påföljden urholkas. Invandrare som begår grova brott tillåts stanna i Sverige. Att skydda allmänheten prioriteras lågt; det är ingen avancerad gissning att dessa unga män snart kommer att fylla på sina belastningsregister. Den mediala rapporteringen avslöjar dessutom ett ställningstagande som påverkar framställningen. Våldtäktsdomen har uppmärksammats och beskrivits i allt från små lokaltidningar till rikstäckande kvällspress. Graden av detaljrikedom varierar, men en genomgående likhet är att uppgifter om gärningsmännens utländska medborgarskap utelämnats. Den som önskar en ocensurerad bild måste vända sig till alternativ media.

Sammanfattningsvis väcker det aktuella rättsfallet flera frågor. Att gärningsmännen dömdes för grov våldtäkt istället för grov våldtäkt mot barn är kanske, men bara kanske, förståeligt. Varför fängelsetiden begränsades till 2,5-3 år är svårare att förstå. Att åklagaren initialt valde att lägga ner förundersökningen utan att analysera de befintliga DNA-proverna är fullständigt obegripligt. Inte heller är det uppenbart varför hon inte yrkat på utvisning. Slutligen kan man grubbla över varför etablerad media överlåter rollen som sanningssägare till så kallade hatsajter.

Kanske är det så att detta rättsfall illustrerar en utbredd samhällsröta. Kanske det förtjänar att diskuteras ur en lång rad juridiska, etiska och politiska aspekter. Låt oss i så fall göra det.

Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har tidigare ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer, men har nu slagit ner sina rötter på den svenska landsbygden.