Patrik Engellau

Jag råkar träffa Ahmeds, ett ensamkommande flyktingbarn, numera lite undrande gode man som heter Anna. Anna, som egentligen är kommunikationschef på ett företag, har jobbat kanske 15 timmar i månaden i snitt med Ahmed sedan han kom från Afghanistan i september förra året. När hon berättat i en timme och svarat på mina närgångna frågor gör jag tre observationer som naturligtvis inte har någon som helt vetenskaplig bärkraft.

Den första observationen är att denna hantering är mycket större och mer arbetskrävande än jag tidigare gjort mig en föreställning om. Det handlar inte bara om att Migrationsverket ska betala 1 900 kronor per dygn och klient till någon anordnare av HVB-hem (eller 6 000 kronor i månaden till en familj som tar emot en migrantgäst, påpekar Anna). Vid sidan av själva HVB-personalen engageras plutoner av hjälpare för Ahmeds sak. Anna själv är den första. Anna är som Dantes Vergilius med uppgift att beledsaga Ahmed genom det svenska myndighetssystemet. Sedan finns ytterligare en närståendekrets, advokaten, som ska föra Ahmeds talan inför Migrationsverket i frågan om uppehållstillstånd, en kontaktperson på det privata företag som har till uppgift att ordna boende, boendepersonalen eller -familjen, en eller flera socialsekreterare, lärare, skolsjuksköterskan, som en dag gör en ”orosanmälan” om att Ahmed inte vill gå till sitt boende för att han blivit sur på ”mamman”, personal på Migrationsverket. Samt naturligtvis tolkar, tolkar, tolkar, vid varje samtal mellan Ahmed och någon av dessa skötare behövs en tolk. En ny guldgruva har upphittats för daritalande migranter som kan lite svenska. Vad som än händer måste det sammanträdas. När Ahmed blivit sur på ”mamman” och inte ville gå hem fick ett blixtinkallat möte med fem deltagare plus Ahmed avhållas i syfte att ordna annan bostad.

Anna höftar till och säger att det nog läggs ned sammanlagt 50 – 100 hjälpartimmar i månaden för att hantera Ahmed. En halvtid? frågar jag. Typ, säger Anna. En hjälpare kostar väl minst 50 000 kronor i månaden med sociala avgifter och andra kringkostnader, tänker jag, så bara där ryker 300 000 kronor om året. Plus de 1 900 kronor gånger 365 dagar, närmare 700 000 kronor, som HVB-hemmet ska ha. Det blir en miljon kronor jämnt per år.

Min andra observation är ett slags respektfull förundran över den mildhet och effektivitet som trots allt kännetecknar den svenska mottagningsapparaten. Till och med i slutet av förra året, när apparaten nästan storknade på grund av den stora anströmningen av migranter, snurrade maskineriet nästan utan hack. Bara ett tag strax före jul blev det stopp i förnyelsen av LMA-kort, säger Anna, alltså personbevis för asylsökande. I övrigt cirklar detta system av vänliga och omtänksamma hjälpare runt Ahmed som planeterna runt solen och låter sig inte ens bekommas av hans bortskämda och pockande krav på gymkort och nya gympadojor. Hela mottagningsapparaten framstår som en mjuk, välkomnande och godhjärtad organism, ett litet Sverige som verkligen bestämt sig för att uppföra sig som en humanitär stormakt.

Min tredje observation är en suck. Vad är det för mening med det här? Anna säger att Ahmeds första advokat gick in i väggen för att hon gick bet på den ofta omöjliga uppgiften att övertyga Migrationsverket att hennes klienter verkligen är barn. Om de nu är det, säger Anna. Tänk om Ahmed inte får uppehållstillstånd, fortsätter hon, vilket onödigt slöseri vi ägnat oss åt. Men tänk om han får det, säger jag, och begär att familjen i Afghanistan ska få anhöriginvandra. Det är då Anna suckar. Ibland tycker jag att det får räcka med att vi tar hand om dem som redan kommit hit, säger hon, för övrigt är jag tacksam att jag inte är en av de politiker som måste reda upp det här.