Patrik Engellau

1800-talets industrialistiska revolution gav inte bara, så småningom, allmänt välstånd, utan också, på kort sikt, en massa socialt elände i och med att förändringens stormvind kastade det gamla samhällets skyddande institutioner över ända och lämnade många människor i ensamhet, fattigdom, förtryck och superi.

Då inträffade något mycket märkvärdigt som jag först i mogen ålder haft vett att förundra mig över, nämligen uppkomsten av ett antal folkrörelser vars syfte var att på olika sätt försöka komma till rätta med misären. Arbetarrörelsen skulle förbättra lönearbetarnas materiella villkor och dessutom återupprätta den mänskliga värdighet som ansågs ha krossats av det själsdödande industriarbetet, nykterhetsrörelsen bekämpade dryckenskapen, frikyrkorna blev en sträng religiös hemvist för andar som ville dra sig undan etablissemangets statskyrka, kooperationen skulle stärka folkets konsumentmakt och så vidare. Jag tror man bör räkna även de politiska partierna (utom miljöpartiet och sverigedemokraterna), som alla bildades i samma veva och mot samma bakgrund av industriell revolution, till dessa rörelser.

Det märkvärdiga med dessa verksamheter var inte minst att de drevs på ideella grunder. Människor såg problem och beslöt att gå tillsammans för att lösa dem. Initiativet kom minsann inte från etablissemangets institutioner utan från det civila samhället (även om åtskilliga framstående folkrörelsepersoner, arbetarhövdingen Hjalmar Branting till exempel, inte hade någon arbetarbakgrund; Brantings pappa var professor).

Sedermera förbenades folkrörelserna, förlorade sin engagerande kraft, blev en del av staten och utgör numera inte längre en del av Sveriges lösning utan i stället en stor del av det etablissemang som är Sveriges problem.

Jag tror att vi idag skulle behöva nya väckelser, nya folkrörelser. Vi har en serie nya problem som det politiska etablissemanget inte klarar av. I stället skulle en rejäl insats från det civila samhället behövas, ja, mer än så, det är själva det civila samhället som måste växa sig starkare eftersom Sveriges moderna dilemman orsakats just av att staten ihärdigt strävat efter att undergräva det.

Jag menar inte bara, eller ens i huvudsak, att staten genom olika bidragssystem till stor del befriat medborgarna från beroendet av sina nära och kära (vilket medborgarna inte sällan varit tacksamma för), utan att staten också undergrävt det gamla samhällets ofta välfungerande självorganisation. Låt mig ge ett exempel: lärarkåren.

Jag tror att förklaringen till att den svenska skolan var erkänt bra för femtio år sedan var att lärarkåren stod stark, självmedveten och bildningsinriktad. Kåren hade inte minsta tvekan om vad den höll på med och att dess arbete var viktigt för nationen (en annan förklaring var nog bildningshungern hos medborgarna i allmänhet). Nu har denna en gång så stolta kår genom ett alltmer störande och väsensfrämmande statligt regelverk i kombination med en massa skadliga postmoderna värderingar som kolporteras av staten blivit alltmer förvirrad, demoraliserad och på goda grunder tvivlande om sitt uppdrag. Tacka sjutton för att Sverige sjunker i PISA-ligan och för att ingen utbildningsminister ens kan börja vända skutan.

Lärarna är som de utsugna och förnedrade industriarbetarna för 150 år sedan. Lärarna skulle behöva organisera sig som en ny folkrörelse för att återupprätta sitt kall och sin heder. (Den som tror att dagens lärarfack har någon roll i att åstadkomma detta förtjänar inte mer än ett flatskratt.)

Det är samma sak med universitetslärarna och nästan samma sak med läkarna. Det handlar om professionella kårer som förlorar alltmer av det som en gång gav dem en anda och en självsäkerhet som gynnade Sverige. OK, de tyckte sig ibland förmer. Det var trist och stötande förstås, men det gick trots allt att leva med och dessutom hade de själva lite dåligt samvete för sin arrogans. Det där med jämlikhet har säregna rötter i Sverige. Jag kanske återkommer om det.

När jag ändå håller på skulle jag också vilja starta en folkrörelse för att återupprätta familjen som samhällets särskilda stödjepunkt och byggsten.

När man funderat på detta en stund och gjort en lista över alla nya folkrörelser som skulle behövas inser man till slut att deras gemensamma vederpart är ett etablissemang och en stat som en gång bestod just av folkförankrade rörelser som med tiden blivit alltmer inkrökta i sig själva och inriktade på sin egen välfärd snarare än folkets.