Liberalismen har råkat i vanrykte. Åtminstone hos den del av opinionen som ser de postmoderna förvillelserna som upphovet till dagens problem i det svenska samhället. Kanske är det ett välförtjänt vanrykte. I varje fall har liberaler ofta placerats i samma hörn som kulturmarxister, feminister, miljöradikaler och socialister under den gemensamma etiketten ”vänster”.

I ett långt historiskt perspektiv är det naturligtvis rätt att hänföra liberalismen till vänstern. I 1500-talets England, i underhuset, satt anhängarna till kungens politik till höger, motståndarna till vänster. På samma sätt delade man upp sig i den franska nationalförsamlingen 1790: monarkisterna satt till höger om talmansbordet i sessionssalen och republikanerna till vänster. De liberala republikanerna ville under revolutionens inledningsskede införa konstitutionell monarki under det att de konservativa monarkisterna hade en mer traditionell syn på kungamakt, adel och kyrka. Men under 1800-talet förändrades synen på vänster-högerskalan. Beteckningen vänster knöts främst till olika grenar av socialismen medan liberalismen – åtminstone i sin klassiska form – kom att uppfattas som höger.

Liberala partier har i de flesta europeiska länder en svag ställning i valmanskåren. Många ser det som en Pyrrhusseger: liberalismens klassiska käpphästar – individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, demokrati och ett fritt näringsliv med marknadsekonomi – har införlivats i övriga partiers ideologi och blivit allmängods. Med en term tagen från immaterialrätten kan man säga att liberalismens varumärke har degenererat.

Valet att stödja ett visst politiskt parti är avhängigt – åtminstone – tre faktorer: social hemvist, emotionella preferenser och intellektuella överväganden. Den sociala hemvisten anses traditionellt ha haft stor betydelse för svenskarnas partisympatier men är förmodligen på väg att minska i betydelse.

När det gäller den emotionella grunden för vår syn på samhället och medmänniskorna kan man konstatera att vi människor är olika. Somliga har hög tillit till nästan, andra menar att människan i grunden är ond eller självisk. Några känner lust att utmana och chockera, andra blir djupt störda av att traditionella värden ifrågasätts. Med en viss grad av förenkling kan man nog hävda att det för dem som värderar friheten högre än tryggheten är naturligt att välja en liberal grundsyn. De som främst söker trygghet, och inte känner samma behov av frihet, känner sig mer hemma i det konservativa lägret. Men det här handlar om individnivån. På samhällets nivå måste vi säkerställa både frihet och trygghet, just för att människor har olika, fullt legitima, behov.

Valet att i opinionsmätningar och allmänna val stödja ett visst parti kan också grundas på en rent intellektuell analys av vad man tror är bäst för landet. När sådana överväganden är kortsiktiga kan de resultera i taktikröstning, som inte behöver sammanfalla med grundläggande preferenser. När analysen är mer långsiktig kan det handla om övertygelsen att ett visst partis politiska program är det mest gynnsamma för landets utveckling och medborgarnas livskvalitet. På den liberala sidan hamnar då de uppfattningar som främst betonar möjligheterna till utveckling och förändring medan en konservativ samhällssyn pekar på vikten av stabilitet och tillvaratagande av de resultat som visat sig framgångsrika. Men också på den här nivån vore det fel att ställa de två synsätten mot varandra. Å ena sidan blir inget samhälle välmående om det förhindrar utveckling, förändring och ifrågasättande. Det visar inte minst jämförelsen mellan det framgångsrika västerlandet, tack vare upplysning och vetenskaplig revolution, och den muslimska världen där en reaktionär teokrati lagt en stoppkloss för en liknande utveckling. Å andra sidan är förändring i sig inte av godo om den uppfattas som hotfull och destruktiv av medborgarna eller om den slänger ut såväl barn som badvatten i bara farten. ”If it ain’t broke, don’t fix it” som man brukar säga på engelska.

Både emotionella och intellektuella argument förefaller alltså tala för att vi i Sveriges nuvarande situation behöver söka oss i riktning mot positioner som inkluderar och respekterar såväl liberala som konservativa element. Dagens riksdagspartier förfaller inte erbjuda ett sådant alternativ. Den så kallade sjuklövern har visserligen påbörjat en omorientering, men har fortfarande alltför svårt att ta avstånd från gamla positioner för att kunna föreslå tillräckligt kraftfulla åtgärder. Det socialkonservativa SD gynnas av att tidigt ha varnat för följderna av en okontrollerad invandring, men saknar de liberala element som krävs för att få ett brett stöd i andra frågor än invandringsfrågan.

Dagens samhällsdebatt har drabbats av en polarisering som är lika förklarlig som olycklig. Demonisering av oliktänkande har blivit vardagsmat, även om man börjar skymta tecken på en begynnande öppenhet och tillnyktring. Även rikstäckande dagstidningar ger nu utrymme för kritiska debattinlägg som hade varit bannlysta för bara ett halvår sedan. Trots det har etablerade media fortfarande betydande fokus på individuella flyktingöden – den lilla människans perspektiv – samtidigt som man sviker sin uppgift att belysa och analysera de större sammanhangen. I gengäld finns sådan kunskap att hämta i alternativa media. Det här har i sin tur lett till en klyfta mellan den verklighet som många människor upplever, inte minst i så kallade utanförskapsområden, och det som man uppfattar som etablissemangets officiella bild. Frustration och vanmakt, så som de ofta kommer till uttryck i sociala media, kan vara förklarliga. Men reaktionerna är likafullt olyckliga, eftersom de inte visar på lösningar.

Om nu en extrem tolkning av olika postmodernistiska teorier under en tid har varit dominerande så har jag svårt att se lösningen i en lika extrem dominans av motsatta positioner. På sociala media blir det allt vanligare med krav på grundläggande politiska förändringar som skulle kräva en ändring av våra grundlagar. Andra krav handlar om avsättning av flertalet politiska förtroendevalda och opolitiska tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Men det finns ingen realism i det slaget av reaktioner.

För att det svenska samhället ska hamna med fötterna på jorden igen behöver vi söka oss fram till någon sorts syntes mellan liberalism och konservatism, kalla den gärna konservativ liberalism. Låt det tills vidare vara en öppen fråga huruvida en sådan syntes kan komma till stånd genom att etablerade partier förändrar sin politiska inriktning, eller genom att försök att etablera nya partier blir mer framgångsrika än de hittills har varit. Innan vi är därhän måste föreställningen om en konservativ liberalism få fäste i samhällsdebatten.

Typiska element inom ramen för en sådan syntes skulle exempelvis kunna vara en betoning av individuella, negativa rättigheter framför kollektiva, betoning av ekonomisk frihet, minskad statsmakt, brotts- och terrorbekämpning, ett återupprättat försvar samt en uppvärdering av civilsamhället som avgörande för förverkligandet av det goda samhället. Och självfallet skulle allt statligt engagemang till förmån för allsköns postmoderna teorier, radikalfeminism, mångkulturalism, identitetspolitik och mer i samma härad vara anatema för en konservativ liberalism.

Lennart Göranson är pensionär som tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik i svenska myndigheter och internationella organisationer. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Konkurrenskommissionen.