Patrik Engellau

Jag är bekymrad över USA, särskilt USAs utrikespolitik. För att sammanfatta min eventuellt något förenklade uppfattning så tycker jag att USA förut gjorde allting rätt, men numera gör allting fel.

Jag tänker med tacksamhet på USAs insatser under andra världskriget, när landet, visserligen tillsammans med Sovjetunionen, Storbritannien och en hel del andra stridande, räddade världen från nazismen och kanske ett tusenårigt förtryck. Jag tänker på Koreakriget, som tillsammans med USAs övriga utrikespolitik höll kommunismen tillbaka vilket räddade ett land som Sverige från en annan sorts förtryck än vad Hitler hotade med. OK, Vietnamkriget var en plump i protokollet, men under nästan hela andra hälften av förra århundradet verkade det som om USA rent objektivt – som jag känner det – knappt kunde göra fel.

De senaste decennierna verkar USA tvärtom inte ha kunnat göra något annat än saker som lika objektivt varit fel. Misslyckandena har kommit som ett pärlband: Afghanistan, Irak (det första Irakkriget var kanske ingen total flopp), Libyen. I stället för att rädda den fria världen har USA utsatt den för ett allvarligt hot i och med att USA eliminerat diktatorer som Saddam Hussein och Muamar Gaddafi, som visserligen var förskräckliga mördare, men som höll ordning och ett relativt lugn i sina länder så att Mellanösterns och Nordafrikas folk slapp fly till Europa och skapa kaos.

Hur kunde USAs utrikespolitik någon gång under förra århundradets sista årtionde så totalt byta karaktär? Se där en fråga som jag nu ska svara på. Svaret ligger redan i frågan, ty vad var det som hände vid nittiotalets början? Jo, kommunismen kraschade.

Det var en härlig tid. Om du har glömt det så ska jag tala om hur det kändes. Det kändes som om evig fred brutit ut. Den västerländska kulturen med marknadsekonomi och mänskliga rättigheter hade vunnit. Världen hade funnit sin slutgiltiga form. Min värld hade avslutat historien!

En på den tiden uppburen, genial tänkare som numera inte kan anses för mer än en stolle, Francis Fukuyama, skrev en bok som hette Historiens slut och den sista människan, där han förklarade att det inte bara var det kalla kriget som tagit slut utan även mänsklighetens ideologiska utveckling eftersom vi nått slutstadiet och den liberala demokratin etablerat sig som den slutgiltiga formen för mänsklig samexistens. Hegels världsande hade nått sitt mål och kunde dra sig tillbaka och vila lite efter väl förrättat värv.

Jag var själv lika tokig som Fukuyama. Jag förklarade för alla som orkade lyssna att alla krig var slut och att det enda våld som framöver skulle behövas var polisinsatser från USAs sida. Självklart tyckte jag det var en lysande idé att USA skulle anfalla Irak och göra landet till en demokrati. Världens demokratisering stod ju på historiens dagordning. Andra genier i världsklass hade nämligen upptäckt att demokratier aldrig krigar med varandra och att det därför var bråttom att göra alla länder till demokratier.

Det problematiska var emellertid inte att ett gäng upphetsade intellektuella umgicks med sådana tankar, utan att de påverkade USA. Detta tänkande blev USAs dominerande tänkande. Detta tänkande kom att styra USAs utrikespolitik. Det fanns inte längre någon Sovjetunion att ta hänsyn till. USAs ledning kunde göra som de ville. De kunde ge fritt utlopp åt sina drifter att göra världen bättre.

Om du tror att jag menar att Sovjetunionen var något positivt så har du fel. Om du tror att jag är ironisk mot USA så har du också fel. USA har alltid vägletts av ädla mål. USA har faktiskt inte bara varit en ekonomisk och militär stormakt, utan också en humanitär. Vem såg till att sprida tanke på mänskliga rättigheter? Vem såg till att det författades en deklaration i ärendet?

När Sovjetunionen föll fick USA helt enkelt hybris. Landet blev besatt av övermod. USA trodde sig fått Guds uppgift och tillstånd att inrätta ett slutgiltigt lyckotillstånd inte bara inom sina egna gränser, utan i hela världen. Hittills har det gått åt pipan. Jag tror detta har en djup och sedelärande betydelse vars effekter vi nu kan iaktta. Högmod går före fall. Inga träd kan växa upp i himlen. Den som får oinskränkt makt att driva sina mest älskade, högsinta, upphöjda, ädelmodiga och nobla idéer kommer att snava över sig själv och så småningom troligen förintas om han inte tar förnuftet till fånga.

Kanske något för den humanitära stormakten Sverige, ehuru så mycket ynkligare än USA, att betänka.