Patrik Engellau

Jag undrar hur det står till med den där mentala tillnyktringen som numera påstås ha inträffat i Sverige. Jag behöver bara öppna Expressen så växer mina dubier. Det handlar om att attackerna mot poliser och annan blåljuspersonal – ”handgranat, stenkastning och knivar” – ökar över hela landet och att den utsatta personalen såklart oroar sig, inte minst över hur det ska bli i sommar.

Regionpolischefen i Stockholm ”beklagar utvecklingen och hotbilden mot blåljuspersonalen” och säger att man inte bara kan vara repressiv: ”Grundkonceptet är dialog och samarbete med goda krafter lokalt”. En kriminolog vid Stockholms universitet förklarar att ”attackerna är mycket symtom på annan problematik, det handlar mycket om att det är många som är arbetslösa, tjänar dåligt och känner sig utestängda från samhället”.

Jag tror att hela grundkonceptet bakom sådana uttalanden är fel. Det bygger på föreställningen att blåljuspersonalen och buset egentligen, innerst inne, vill varandra väl men att buset på grund av omständigheter som buset inte rår över har åkt på någon sorts snedtändning som blåljuspersonalen genom en aldrig vikande schyssthet och vänlighet kan förmå upphöra. Om buset bara får se människan i blåljuspersonalen ska det greja sig. Sedan 2009 ”har polisen, räddningstjänst och ambulanspersonal i Västsverige samarbetat för att minska oroligheterna. Inom ramen för projektet ’Människan bakom uniformen’ har man haft flera möten med ungdomar i problemområden”. Jodå, förbundsdirektören vid räddningstjänsten i Storgöteborg hävdar att projektet givit gott resultat, men jag är misstänksam även om jag, det erkännes, inte vet något om just detta initiativ.

Detta grundkoncept uppträder i särskilt uppskruvad form hos en av tidningen intervjuad ”gängexpert…, kriminolog och kunskapsområdeschef”:

Vi vet att har man en relation till en person, då kastar man inte sten på den. Problemet är när polisen själva som grupp representerar ett samhälle som inte är inbjudande.

Vet vi det? Vet vi inte snarare att det mesta våldet utövas i nära relationer? Är inte de flesta mord familjeuppgörelser? Vet vi inte att en del kan kasta sina döttrar från balkonger för att döda dem?

Med risk för att bli ihjälslagen törs jag påstå att detta grundkoncept och föreställning om vänlighetens och empatins undergörande verkan är en kvinnotanke. Kvinnor försöker inte lösa konflikter genom att klubba sina motståndare i skallen utan med hjälp av lugnande ord och vänliga, utsträckta händer (utom kanske när någon kommer med idén att det finns ”kvinnotankar”).

Jag tror inte blåljuspersonalen och det samhälle den representerar kommer så långt med att på kvinnligt manér förstå och vara ”inbjudande”. (Ja, ”gängexperten” var en kvinna, men jag tror inte man kan göra någon poäng av det.) Buset tillhör nämligen den del av mänskligheten vars förstahandslösning vid konflikter är just att klubba motståndarna i skallen, kort sagt männen.

Någonstans sa filosofen Hegel att när två obekanta människor – han menade män – träffas blir deras första uppgift att etablera en hierarkisk ordning. Det gäller att sätta sig i respekt. När detta är klart och båda vet vem som är överlägsen eller om det eventuellt råder något slags osäker maktbalans så kan de båda männen övergå till att hantera sina angelägenheter – och då på de villkor som hackordningen stipulerar.

Jag tror att det är så med blåljuspersonalen och buset i betongen eller rättare sagt med den svenska staten och buset i betongen. Det handlar om att sätta sig i respekt om man vill att de egna normerna ska gälla. Det gör inte den svenska staten eftersom den inte förstår sig på eller vill erkänna förekomsten av manligt beteende.

Jag kommer själv ihåg hur det gick till i pojkskolan och i lumpen. När en ny lärare kommer in i klassrummet uppstår omedelbart denna maktkamp. Vem är det som ska bestämma, klassen eller läraren? Jag har varit med om att klassen tagit kommandot för att läraren inte lyckats sätta sig i respekt. En av lärarna vid Högre Latinläroverket för Gossar å Södermalm tog livet av sig på grund av sitt misslyckande. Men för lärare som lyckades domptera sin klass var gossarna fogliga och gladlynta som hundvalpar. Först när respekten är på plats kan vänligheten fungera.