Patrik Engellau

Under ett besök nyligen i Brasilien fick jag tillfälle att för en liten grupp ur landets befolkning beskriva min förundran över situationen i Sverige. Jag sa att jag egentligen inte fattar det här med att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Ej heller begriper jag varför Sverige prompt ska ta emot så många migranter. Varför politikerna beslutat att Sverige ska vara multikulturellt är också en intellektuell stötesten för mig. Hur vår statsminister oupphörligen, trots att problemen med invandringen blir alltmer uppenbara, kan förmå sig att hävda att migrationen är en bra affär för Sverige går över min horisont. Varför det är så angeläget att Sverige ska väljas in i FNs säkerhetsråd att UD inte verkar syssla med annat än att lobba för vår kandidatur – och i det syftet förödmjukar oss genom att fjäska för skurkstaten Zimbabwe – är mer än min hjärna kan greppa.

Är inte detta konstigt? frågade jag de lyssnande brassarna.

Brassarna log vänligt och undrade om jag inte fattar någonting. Brasilianare har en ingrodd misstro mot politiker som verkligheten oupphörligen gör allt för att förstärka. Den misstänksamhet mot den politiska överheten som hos oss svenskar är en relativt ny företeelse är hos dem en ständigt bekräftad grundföreställning. En gång hörde jag en professor i statskunskap förklara på teve att han ansåg att det var en kränkning mot Jesus att det hänger ett krucifix i den brasilianska kongressen eftersom Jesus korsfästs bland två tjuvar medan han nu fick tåla att befinna sig i sällskap med över 500 stycken.

Mitt sällskap sa att det fattade precis och att om jag bara var tyst en stund så skulle det förklara svensk politik för mig. Det är bara att utgå från att det handlar om politikers egenintressen, sa sällskapet.

Politiker vill gärna bli internationella stjärnor eller i varje fall bo på lyxhotell och umgås med internationella stjärnor, fortsatte sällskapet. Tänk dig själv att bli fotograferad i samspråk med Barack Obama och David Cameron. Så kommer man hem och släpper lite nonchalanta kommentarer av typ ”men då sa jag till Barack att jag träffade Netanyahu i förra veckan och han har nog ändrat sig på den där punkten” eller ”Ban och jag pratade lite om hur vi ska organisera FN i framtiden”. Glassigare kan det inte bli, underströk sällskapet.

Så det är klart att Sverige vill bli med i säkerhetsrådet. Sällskapet sa att Brasiliens förrförra president, Lula da Silva, också hade haft sådana där megalomana drömmar. Han var inte nöjd med att vara hyllad i Brasilien, han ville bli hyllad av en hel värld. Säkerhetsrådet var en bra plattform. Men hur kommer man med i säkerhetsrådet?

FN har nästan tvåhundra röstande medlemmar av vilka en stor majoritet är u-länder som dels vill ha mer bistånd och dels, i många fall, gärna skickar överflödig befolkning till rika välfärdsländer i Europa och en del andra ställen. Det där med att Sverige är en humanitär stormakt är precis vad de vill höra. Smart drag av Sverige, sa sällskapet.

Men hallå, sa jag, Sverige har varit godast i världen mycket längre än det här med säkerhetsrådet varit aktuellt.

Visst, svarade sällskapet, men Sverige måste ha någon i den internationella politiken särskilt uppskattad egenskap om Sverige ska få uppmärksamhet i världssammanhangen och svenska politiker därmed kunna briljera i strålglansen. Ursäkta, men vad har ni egentligen att komma med? Befolkningsmässigt är ni mindre än Brasiliens största stad São Paulo. Ni har inget militärt inflytande. Ni har visserligen Nobelpriset och IKEA, men det räcker inte. Ni har ingenting som skulle kunna ge era politiker en plats i rampljuset om det inte vore för det här med att er välfärdsstat är så god och generös mot alla som knackar på och vill ha en del av kakan. Om ni bytte fot och blev som polackerna eller ungrarna så skulle det vara slut med tête-à-têterna med Barack och Angela.

Så ni menar, sa jag klentroget, att det är för att Löfven vill bo på Plaza i New York och luncha med Ban Ki-moon som han kallar svenskarnas missnöje för ”surrealistiskt” och sätter Sveriges ekonomi och kultur på spel?

Ungefär så. Eller har du någon bättre förklaring att komma med? frågade det brasilianska sällskapet.