Under hela min skoltid, från folkskola till studentexamen hade man i Sverige samma betygssystem med 7 nivåer från A till C. Dessutom användes inte sällan teckenmarkeringar som Ba+ eller AB-. Detta betygssystem hade funnits under flera generationer inom den svenska skolan och hade tjänat ett gott syfte. Skolan, i mitt fall före 1955, var en institution som hade den allra största prestige liksom dess lärare och rektorer. Ingen förälder ifrågasatte någonsin ett skolbetyg utan ansåg att ett dåligt betyg undantagslöst var elevens fel.

I den engelska skola där mina barn och barnbarn gått gäller detta fortfarande, så vitt jag är rätt informerad. Alla blev glada om de fick ett bra betyg och fick de ett dåligt tog de sig i de flesta fall samman för att få upp det. I de flesta fackämnen som matematik, fysik och språk baserades betyget främst på resultat från provräkningar, problemlösningar och översättningsprov. Det var endast i undantagsfall som någon kände sig orättvist behandlad. Ett slutbetyg baserades normalt på ett medelvärde och ett tillfälligt misslyckande hade man oftast överseende med.

De svenska skolbetygen har under åren efter 1960 genomgått otaliga ändringar, de flesta utan synbarlig mening utan mer som utslag av byråkratisk klåfingrighet.  I dagarna har betygen åter kommit upp på tapeten, inte minst efter informationen om metoden att beräkna slutbetyg.

En av mina gamla vänner, före detta gymnasielärare i matematik och fysik, men sedan länge pensionerad, berättade för någon vecka sedan följande märkliga historia om sin dotterson. Denne hade fått D i slutbetyg i matematik trots att han i detta ämne tydligt bråddes på sin morfar. I de fyra proven hade han fått A, A, A och E, i det sistnämnda fallet beroende på ett formellt missförstånd av texten i uppgifterna. Slutbetyget blev ett D.

Eftersom jag alltid varit intresserad av diofantiska ekvationer (det vill säga ekvationssystem som har fler obekanta än ekvationsled) föreslog jag att skolan måste ha använt följande medelvärdesbildning:

A=1, B=2, C=3, D=4 samt E=13 (13 för att representera olycka och otur eller som en symbol för dagens skola). Gör man detta så blir medelvärdet faktiskt 4, dvs. ett D.

Skulle jag ha drabbats av detta under min skoltid är jag säker på att relationen till min matematiklärare hade blivit lidande och hade det varit idag hade jag ignorerat skolmatematiken och letat upp en lämplig kurs på internet istället. För begåvade elever med lite företagsamhet behövs ju knappast skolan längre annat än för sociala kontakter. Emellertid, för många där intresset för matematiken inte är brinnande är dock risken stor att de förlorar intresset av att studera ämnet och ägnar sig åt annat. Ibland är det svårt att förstå orsaken till den magnifika enfald som tycks finns inom det svenska etablissemanget inte minst inom dagens skola. Har vi en tendens att belöna enfald och bestraffa intelligens när människor befordras?

Lennart Bengtsson är meteorolog och klimatforskare med lång internationell tjänstgöring, främst i Storbritannien och Tyskland.  Vid sidan av ett aktivt vetenskapligt arbete har han ett allmänt och engagerat intresse i centrala samhällsfrågor.