Patrik Engellau

Jag tycker att jag borde bli talskrivare åt statsminister Stefan Löfven så jag skrev det här linjetalet och erbjuder honom härmed att fritt bruka det.

En ny sjuka drar genom Europa. Den sjukan är ett begynnande politikerhat. Knappt har vi vant oss vid begreppet politikerförakt, som är betydligt mildare, förrän politikerhatet dyker upp.

Igår, till exempel, såg jag ett YouTube-klipp där ledaren för det engelska partiet Liberty GB anklagade Tony Blair för landsförräderi för att han inte under sin ämbetsperiod gjorde något för att stoppa massmigrationen till Storbritannien. Men det är inte bara i Storbritannien det nya politikerhatet frodas. Internet verkar flöda av filmade möten där svenska lokalpolitiker ska försöka förklara för uppretade medborgare varför de tänker öppna ett hvb-hem i närheten av deras bostäder. Jag vet av egen erfarenhet hur svenska kommunpolitiker våndas.

De här nya stämningarna bland stora befolkningsgrupper finns över hela Europa utom möjligen Östeuropa, där politikerna har en mer restriktiv inställning till migrationen. Ungern har ju gått så långt som att genom en planerad folkomröstning efterhöra vad folket tycker om EUs planer att tvångsvis portionera ut migranter till olika medlemsländer.

Situationen bekymrar mig. Så länge missnöjet var svagt och isolerat kunde vi politiker strunta i det och skylla på rasistiska sverigedemokrater. Men det går inte längre. I förra månaden redovisade Demoskop att 70 procent av medborgarna i Sverige anser att invandringen är för stor. Bara sju procent tycker att den är för liten.

Mitt parti kan inte längre negligera detta. Jag har på senare tid haft sömnlösa nätter, inte bara för att miljöpartiet visat sig vara en jobbigare regeringspartner än jag någonsin fruktat, utan framför allt på grund av denna nya ilska bland medborgarna inför vårt politiska system och inför oss, etablerade politiker.

Jag vill ta demokratin på allvar och försöka återupprätta folkets förtroende om inte för hela det politiska systemet, så åtminstone för mitt parti. Jag har därför beslutat att vidta tre åtgärder.

Den första är att vi tillfälligt ska stänga Sveriges gränser för vidare migration. Vi behöver rådrum för att tänka och förbereda oss så att vi slipper ägna oss åt tillfälliga panikåtgärder när kriser presenterar sig. I praktiken betyder detta att vi under en viss tid upphäver asylrätten. Jag räknar med sura miner från många håll, inte minst från Bryssel. Å andra sidan har Sverige i och med ID-kontrollerna redan upphävt asylrätten utan att låtsas om det och andra länder, till exempel Österrike med sina dagskvoter, har också gjort det, så jag tror vi klarar det.

Den andra åtgärden har att göra med att vi ibland tvingas till panikåtgärder, nämligen att inget parti – inte ens sverigedemokraterna – har utvecklat en seriös, långsiktig och genomtänkt handlingsplan när det gäller migrationen. Nu måste vi ha en sådan.

När politikerna stod rådvilla inför den ekonomiska krisen i början av 90-talet tillsatte Bildt-regeringen en oberoende kommission under ledning av professor Assar Lindbeck för att på mindre än fem månader komma med en genomtänkt handlingsplan för Sverige. Det var strongt gjort av Bildt. Nu är det dags för Assar att komma upp på banan igen. Den andra åtgärden är att regeringen tillsätter en ny lindbeckkommission för migrationsfrågor.

Men Assar ska inte ha monopol på tänkandet. Jag utlyser därför ett nationellt rådslag om hur migrationspolitiken ska utformas. Vem som helst som så önskar – partier, organisationer, enskilda, vad ni vill – inbjuds att inom femmånadersfristen inkomma med alternativ till det som professor Lindbecks grupp samtidigt presenterar. De politiska partierna kan välja och vraka och bestämma sig för vilken migrationspolitik de för egen del vill välja.

Det tredje beslutet är att omedelbart utlysa extraval. Den maktpolitiska soppa som partierna – även mitt parti – satt sig i är ovärdig ett demokratiskt land. Mitt parti vill inte vara dömt att fortsätta regera med ett miljöparti som oupphörligen skjuter sig självt i foten och som troligen behöver lång tid för att återupprätta sitt eventuella anseende.

Nu måste medborgarna säga sitt. Det är så det går till i en demokrati.