Mohamed Omar

Förra året tog Sverige emot ett rekordstort antal ensamkommande unga män från Mellanöstern och Nordafrika, framför allt afghaner. De flesta av dessa är så kallade hazarer, afghanska shiamuslimer som talar dari, en persisk dialekt. Men de kommer för det mesta inte direkt från Afghanistan utan från Iran där många är födda och uppvuxna. För Migrationsverket brukar de uppge sin ålder till under 18 år, även om de är äldre, eftersom det ger dem bättre villkor och ökar chansen att få ansökan beviljad. Vi har hittills inte haft någon fungerande åldersbestämning.

I min hemstad Uppsala kan man numera knappast gå på stan utan att se grupper av hazariska unga män. De tycker om att hålla till på Centralstationen, och vissa av dem ”driver omkring och bråkar på stan” enligt Uppsalapolisen som varnar för att fler ensamkommande män riskerar att dras in i kriminalitet.* Men alla som jag träffat har varit trevliga.

Måndag den 25 april tog jag med mig en persisktalande tolk till Centralstationen för att lära känna hazarerna lite bättre. Trots att klockan är elva på förmiddagen ser vi ett dussintal hazariska unga män komma och gå i området under den halvtimme vi är där, alltid i grupper om tre eller fler. Några av dem verkar stökiga, men inte mer än andra tonårskillar. Vi hittar bara en som är villig att tala med oss. De andra blir misstänksamma när vi tar kontakt. Han satt ensam på en bänk och väntade på sina kamrater.

Han heter Hamid och gör ett trevligt och ödmjukt intryck, men verkar något disträ och ger korta svar på mina frågor. Jag frågar om han kommer från Iran eller Afghanistan. Han tvekar en stund och tittar på min tolk, sedan svarar han Iran. De två utbyter några ord och det visar sig att han faktiskt är född i Iran. Min tolk kommer från Iran och hör direkt att Hamid talar iransk persiska snarare än dari, den dialekt av persiska som alltså talas i Afghanistan.

”Vad visste du om Sverige när du var i Iran?” undrar jag vidare. Hamid berättar att han sett bilder av livet i Sverige på TV och i sociala medier hört om landet av sina vänner och släktingar. ”Det var bara bra saker”, säger han. Jag vill veta om han tycker att bilden stämde. Ja, det tycker han. Sverige var ungefär så som han hade föreställt sig, åtminstone inte sämre.

På vägen hit passerade Hamid genom flera europeiska länder som Tyskland och Danmark. Jag undrar om han tycker Sverige är bättre än Tyskland. ”Självklart”, svarar han. ”Det är därför jag är här.” Jag vill veta varför och han förklarar att det tar längre tid att få uppehållstillstånd i Tyskland. Det ska tydligen vara en mer utdragen process. Kanske syftar han på att det Sverige hittills har saknats åldersbestämning? Och så finns det rasism i Tyskland, tillägger han. Vi hinner inte prata om de andra länderna han rest igenom, och han verkar inte heller intresserad. Det var Sverige som var målet.

Och så frågar jag varför hans landsmän så gott som alltid rör sig i grupper och sällan ses i sällskap med personer av annan nationalitet. ”Vi kan inte svenska”, säger han. ”Därför gör vi allting tillsammans.” Hamid berättar att han har varit här i åtta månader, men han har inte lärt sig någon svenska än. Men han har för avsikt att göra det, försäkrar han.

Jag undrar om han skulle vilja stanna kvar i Sverige hela livet eller kanske återvända till Iran om situationen förbättrades där. ”Jag ska stanna”, säger han utan att tveka. Så lägger jag fram en tanke. ”Föreställ dig”, säger jag, ”att du skulle kunna hämta ett månatligt bidrag på den svenska ambassaden i Tehran, skulle du då vara intresserad av att återvända?”

Hamid ser försiktigt intresserad ut, men ger mig också en misstänksam blick. ”Ehum, det handlar inte om pengar”, säger han. ”Vi lever inte som människor i Iran. Vi får inte utbilda oss”, säger han. Han förklarar att iranier föraktar hans folkgrupp, afghanska hazarer, och att det även är besvärligt för dem att erhålla iranskt medborgarskap.

Jag frågar vad han har för framtidsplaner. Han svarar att han skulle vilja studera vid universitet. I Iran läste han ekonomi och han vill fortsätta med det, säger han, till synes omedveten om att han motsagt sig själv. Nyss sade han ju att de inte fick studera i Iran. Jag påpekar inte självmotsägelsen eftersom jag inte vill vara oartig.

Dock blir jag tvungen att nästan överskrida artighetens gräns då min nästa fråga handlar om sextrakasserierna som ensamkommande unga män i Europa gjort sig skyldiga till. Det är många européer som funderar över detta, säger jag till Hamid.

Hamid säger att han tror att sextrakasserierna beror på uppfostran och religion. I Iran, och då särskilt bland afghanerna, förklarar han, umgås inte pojkar och flickor lika fritt som i Sverige. Det går inte att ha pojk- och flickvänner öppet, utan man får gömma sig. Hamid tror att afghaner kan missförstå svenska tjejers beteende och se dem som ”dåliga”. Men han betonar att han själv inte ser det på det sättet. ”Alla har sin kultur”, säger han.

Innan jag och min tolk går vidare frågar jag Hamid hur han tycker att han bemötts i Sverige. ”Vi får bra hjälp här”, säger han.

På Stadsbiblioteket möter vi vad som ser ut som tre afghanska unga män som är villiga att prata en stund. Vi sätter oss vid ett bord och presenterar oss för varandra. Jag frågar hur länge de har varit i Sverige. Ungefär ett halvår, säger de. En av dem, som ser ut att vara den yngste, kan några ord på svenska. Jag undrar om han gått i skolan här. Nej, ingen av dem har gjort det.

När jag frågar varifrån de kommer svarar alla först Afghanistan. Min tolk frågar om de inte har bott någon tid i Iran. De ser tveksamma ut, tittar på tolken och på varandra och säger sedan: ”Jo, ett tag”. Min tolk påpekar för dem att de talar persiska som iranier. Det kommer då fram att de liksom Hamid på Centralstationen är födda i Iran och att de med Afghanistan hade menat att de var afghaner och att deras familjer ursprungligen kom därifrån.

Hazarernas utseende kan variera kraftigt, vissa har mongoliska drag medan andra är svåra att skilja från perser. När det gäller vissa afghaner från Iran som har ett traditionellt persiskt utseende och talar iransk persiska skulle det i vissa fall kunna röra sig om iranier som utger sig för att vara afghaner. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra.

Jag vill veta vad de hade för bild av Sverige när de var i Iran. ”Jättefint folk”, säger en av dem. ”Bra mot flyktingar”, säger en annan. ”Vilket är bäst, Sverige eller Tyskland?” frågar jag. ”Sverige”, svarar alla på en gång. ”Svenskar är snällare”, säger en. ”Ja, svenskar bryr sig om barn. Alla vet det”, säger en annan. Alla de tre unga männen uppger att de är 17 år gamla. Liksom Hamid påstår de också att tyskar är mer rasistiska än svenskar.

Men hur det då med de sexuella trakasserierna som rapporterats från olika håll i Europa? ”Det blir bättre med tiden”, säger en. ”Det är bara i början. Där vi har växt upp är inte tjejerna som här.” Jag undrar om de skulle kunna ha flickvänner i Iran. ”Nej, det blir problem”, säger en och en annan lägger till: ”Absolut inte en iransk tjej.” Iranier ser ner på afghaner, förklarar de, och vill inte att de ”tar deras tjejer”.

Kanske har de, trots att deras svenska är så dålig, märkt handskakningsdebatten som rasat i svenska medier, för en av dem säger: ”Där kan man inte ens skaka hand med en tjej.” Efter samtalet förklarar min iranske tolk att det är en överdrift, att handskakning visst förekommer. ”Så det finns skillnader mellan hur man lever här och i Iran?” frågar jag honom. ”Det är en jättestor skillnad!” säger han och skrattar som om det vore en självklarhet. Jag vill veta vilken livsstil de tycker är bäst, som i Sverige där tjejer och killar kan umgås fritt eller som i Iran där tjejer och killar lever var för sig. De blir tysta och vill uppenbarligen undvika frågan, men när jag upprepar den svarar en av dem utan att ta ställning att ”varje land har sitt sätt”.

På frågan om varför de ensamkommande går i grupp med sina egna och inte har svenska kamrater svarar de som Hamid att det beror på bristande svenskkunskaper. Så lägger jag fram det där förslaget om hur de skulle ställa sig till att svenska ambassaden i Tehran delade ut bidrag till afghaner. De ser tveksamma ut. En håller på att svara nja, men de andra två tittar förebrående på honom. Så säger den, som verkar ha mest auktoritet i gruppen: ”Det är inte bara pengar, vi blir dåligt behandlade av iranierna. Vi vill inte leva där”, säger han. De berättar om hur de måste arbeta med att bygga hus fast de hellre skulle studera på universitet och få bekvämare jobb. På byggena tjänar de också dåligt och en stor del av lönen går till skatter och avgifter av olika slag.

Jag frågar om de tror att Sverige och andra västländer skulle kunna göra något för att sätta press på regeringen i Iran att förbättra afghanernas situation. ”Det är inte bara iranska regeringen”, säger en av dem. ”Det är folket, iranier hatar afghaner”. En annan berättar att en afghansk flicka som bara var sex år gammal våldtogs av en grupp iranier och säger: ”Inte ens på tusen år kommer iranierna att behandla oss afghaner på ett värdigt sätt.”

De menar att situationen är hopplös och att det inte finns någon utväg för afghanerna än att flytta till Sverige. ”Vi behandlas inte som människor i Iran”, säger de. Jag vill veta om de tänker leva hela sitt liv här. ”Ja”, säger de. De vill inte återvända. När de väl har fått asyl ska ta de ta hit sina föräldrar och syskon också. Det är viktigt för dem.

Jag undrar hur det blir med deras religion, jag vet ju att den är ganska viktig för dem. De menar att det går bra att vara muslim i Sverige, att vara muslim betyder bara att vara medmänsklig, säger de. ”Här i Sverige bryr sig ingen om vilken religion du har. Ingen har frågat mig”, säger killen som kan några svenska ord.

Men hur ser de på Iran, är inte det ett islamiskt land? ”Nej”, säger de. ”I islam ska man behandla andra muslimer bra, som bröder. Men iranier behandlar oss inte bra, så de är inte riktiga muslimer”.

Efter samtalet kommenterar min iranske tolk uppgiften om att iranier skulle ha våldtagit en afghansk flicka. Han säger att iranier säger samma saker: det går ständigt rykten om att afghanska killar våldtar iranska tjejer. Sådana rykten, och faktiska våldtäkter, leder ibland till våldsamma attacker mot afghaner. Han säger att vissa iranier i Sverige med negativa attityder gentemot afghaner är oroade över att det kommer hit så många ensamkommande män.

Min tanke är att den rasistiska kulturen i Iran är något som iranierna själva måste ta itu med. Även i väst fanns det som alla vet förr en stark rasism, men genom idogt självkritiskt arbete och upplysning är västvärlden idag förmodligen den minst rasistiska delen av världen och människor, oavsett hudfärg och ursprung, kan ta sig fram till höga positioner i samhället. Rasism har blivit något fult.

För den enskilda afghanen i Iran kan det förstås vara en utväg att ta sig till Sverige och sedan försöka få hit sin familj så att även de kan få ett bra liv. Men vi lägger nu om vår asylpolitik och jag tror att det kommer bli allt svårare för dessa ensamkommande unga män att få asyl här, särskilt med tanke på att de egentligen saknar asylskäl. En mer varaktig lösning för hela gruppen afghaner i Iran, som består av omkring två och en halv miljon människor, är att organisera sig och börja kämpa för att få medborgarskap och tillgång till utbildning och för att det ska bli behandlade på ett värdigare sätt av majoritetsbefolkningen i Iran.

*Upsala Nya Tidning, 15/2 2016, ”Ensamkommande som driver omkring är ett problem”