Patrik Engellau

Under mina idoga studier i portugisiska språket gör jag ofta intressanta upptäckter. Häromdagen blev jag uppriktigt förvånad. Jag hade stött på en journalist som heter Leandro Narloch – om du kan språket och vill bekanta dig är det bara att söka på YouTube – och har skrivit tre bästsäljare som alla heter ”En politiskt inkorrekt guide om” och sedan Brasiliens, Latinamerikas respektive Världens historia. Det som förvånade mig gällde Brasiliens historia.

Brasiliens ekonomi byggde under de första trehundrafemtio åren på slavarbete. Först år 1888 blev slavarna fria. Slavarna jobbade på sockerplantagerna, i gruvorna, på kaffeplantagerna och i alla andra verksamheter på vilka landets ekonomi vilade. Deras levnadsförhållanden var förstås förskräckliga.

Men nu kommer det underliga som jag inte kände till. Slavar kunde friköpa sig, det var kanske inte så märkvärdigt, men fria svarta människor, visar det sig, blev ofta själva slavägare i stor skala. Narloch hävdar att så mycket som hälften av alla slavar i Bahia – en av dagens delstater – i början av 1800-talet ägdes av svarta. (Jag undrar om något motsvarande förekom i USA. Kunde plantageslavar befria sig där och kunde de i så fall tjäna pengar nog att köpa egna slavar?)

Nyligen skrev jag en text om att jag tror att rasismen, så som vi känner den, alltså rangordningen av olika etniska grupper efter någon påstådd genetiskt betingad karaktär, är en ganska modern företeelse som växte fram först under 1800-talet. Hos Narloch tycker jag mig få vatten på min kvarn. Många svarta i Brasilien led förtryck, men inte för att de var svarta, utan för att de var slavar, fattiga, okunniga, kanske nyanlända och inte kunde språket. Narloch hävdar att fria, integrerade svarta som kunde portugisiska byggde egna kyrkor i delstaten Minas Gerais och förbjöd slavar och nyanlända att delta i gudstjänsterna.

Jag säger inte en sekund att det inte var fasansfullt att vara slav och fattig, men jag säger, på prov, att det inte verkar som om rasismen var särskilt välutvecklad och satt i system under tidigare århundraden. På en brasiliansk historiesajt hittar jag annan information som verkar styrka tesen: ”Svarta och vita barn lekte [på plantagerna] tillsammans tills de var fem eller sex år gamla… Men vid sju års ålder var det svarta barnen tvungna att börja arbeta.” och ”En av de första lagarna som regeringen stiftade efter självständigheten från Portugal år 1822 var att förbjuda att svarta och vita barn gick i samma skola.” Så skolan var integrerad dessförinnan?

Narloch berättar att han skulle hålla offentligt föredrag om sina rön just i Bahia. Arrangörerna var i panikstämning för många svarta väntades komma och lyssna. Arrangörerna anlitade säkerhetsvakter ty de fruktade att lynchstämning skulle sprida sig bland de svarta när Narloch förklarade att en del av deras förfäder hade ägt slavar. Men det blev tvärtom, säger Narloch. Åhörarna blev förtjusta. Det går att förstå. Om jag hade varit en svart man i Bahia så hade jag också blivit upplivad av att få veta att det bland mina förfäder inte bara funnits förtryckta stackare, utan också en och annan herreman.