Patrik Engellau

Om man ska tro media är Panamaskandalen deras största bragd genom tiderna. Bakgrunden är att en okänd anställd på juristfirman Mossack Fonseca i Panama på något vis läckt ett stort antal dokument som visar att firman hjälpt ett antal personer att öppna brevlådeföretag i det mellanamerikanska landet.

I helgen hade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter artiklar på fyra sidor vardera för att förklara saken. Citaten nedan är hämtade från dessa två artiklar.

Den som läser dessa två artiklar (och åtskilliga andra) med den förundrade skepsis som är naturlig för mig noterar att media tycks vilja göra fyra poänger.

Den första poängen är att affären är enorm. Det handlar om 11,5 miljoner läckta dokument med en datamängd som är 500 gånger så stor som de två tidigare världsledande finansläckorna, Luxemburg Leaks år 2014 och Swiss Leaks år 2015. Själv blir jag inte så imponerad, det finns en himla massa data i världen. Frågan är vad som ligger i dessa datamängder. Man får gå vidare.

Den andra poängen är att journalister över hela världen genom ett unikt och välorganiserat samarbete har möjliggjort detta kollektiva scoop. Nästan 400 journalister från mer än 100 mediabolag – ”The Guardian, BBC, franska Le Monde, amerikanska Charlotte Observer i North Carolina, norska Aftenposten och även Sveriges Television” – har rest på gemensamma hemliga konferenser för att diskutera och utreda. Jag medger att detta är aktningsvärt, framför allt att de förmått hålla tyst och släppa grejen på en gång över hela världen.

Den tredje poängen är att ett stort antal bemärkta personer, ja, världskändisar är inblandade i de berörda brevlådeföretagen. ”Det handlar om presidenter, premiärministrar och diktatorer. Sportstjärnor, vd:ar och kändisar.” Saken har ”skakat politiker, direktörer, idrottsatleter och kändisar världen över”. ”Minst 140 politiker och höga tjänstemän runt om i världen har eller har haft innehav i brevlådeföretagen. Bland nuvarande politiska ledare som berörs märks Storbritanniens, Islands och Pakistans premiärministrar och Ukrainas och Argentinas presidenter.”

Den fjärde poängen är glansnumrets höjdpunkt: brevlådeföretag är smutsiga. Men här sker, tycks det mig, en glidning från faktajournalistik till agenda- och sensationsjournalistik. Medias anklagelse är att innehav av ett brevlådeföretag i Panama är liktydigt med skattefusk eller ännu värre.

Jag påstår inte en sekund att brevlådeföretagen inte skulle kunna vara förenliga med, eller rentav fungera som instrument för, skattefusk och skumraskaffärer, men jag har hittills inte fått mig redovisat ett enda exempel på att detta skulle vara fallet. Jag må ha varit ouppmärksam och ber i så fall om ursäkt, men jag kan annat än förvånas över att 400 journalister undersökt dessa ärenden i ett år utan att kunna ge några konkreta exempel på hur den påstådda skurkaktigheten faktiskt bedrivits. Återigen: jag försvarar inga lurendrejare, men jag vill ha fakta innan jag går med i anklagelsekören.

Vad vi erbjuds i stället för hårda fakta är antydningar och insinuationer. ”Samtidigt blir vi alltmer medvetna om vilka som faktiskt gömmer sig i dessa dokument – diktatorer, japanska maffian, ryska och sicilanska maffian, droghandlare och pedofiler.” ”Flera av brevlådeföretagen visar sig exempelvis ha namn efter James Bond-filmer. Där finns bolag som Goldfinger, Skyfall, Goldeneye och Moonraker. Vid ett tillfälle ska juristerna på Mossack Fonseca ha ombetts att sätta upp ett brevlådeföretag med namnet Octopussy.” Ska jag förstå att det är något skumt med folk som gillar Bond-filmer och vill döpa sina bolag efter dem? ”Ingen visste heller att Bank Rossia slussar pengar fram och tillbaka mellan olika offshorebolag – och att en del av dessa pengar hamnar hos det privata skidcentret Igora utanför S:t Petersburg. Det ägs till 25 procent av Jurij Kovaltjuk och där har Putins yngsta dotter Jekaterina gift sig.” Är det nödvändigtvis ett skattebrott att investera i skidliftar och snökanoner? Är var och en besmittad som kommit i närheten av Putins dotter?

Så vad handlar det om? Jag kom för många år sedan på att medias favoritsysselsättning är att dra ned brallorna på makthavare och att inga grepp är förbjudna i den hanteringen. Här har media genom en gemensam drevkedja lyckats fälla några riktiga internationella sextontaggare, till exempel Islands premiärminister, med hjälp av undermeningar och antydningar.

Den som tror att media egentligen värnar om statens ekonomi kan fundera över hur många manår Sveriges journalister sannolikt kommer att ägna åt att utreda omfattningen av fusket med ersättning till handikappassistenter.

Fakta

Före 2007 hade Sverige förmögenhetsskatt. Då hade rika människor anledning att gömma pengar utomlands för att slippa skatten. Det kanske ligger bakom några av brevlådeföretagen, men jag fattar inte till vad man ska ha ett brevlådeföretag till när allt man behöver är ett bankkonto.

Företag som tjänar pengar i ett land med hög bolagsskatt kan ha intresse av att sätta upp ett brevlådeföretag i ett lågskatteland och flytta vinsterna dit. Men det är, vad jag vet, inte olagligt. Alla multinationella företag gör motsvarande. Ekonomer kallar företeelsen ”institutionell konkurrens” och den leder i allmänhet till att högskatteländer sänker sin bolagsskatt. Varför tror du Sverige trappat ned sin bolagsskatt så kraftigt på senare år?

Visst, det är klart droghandlare och mafiosi kan behöva gömma sina pengar (men varför ”pedofiler” skulle ha detta behov överstiger min fattningsförmåga). Men hallå, droghandeln kan väl inte skyllas på ett fredligt brevlådeföretag?

Kanske finns det något stort som jag inte begripit.