Patrik Engellau

En präst som jag känner förklarar att han ”alltid måste skriva i kod” när han skriver artiklar eller Facebook-inlägg. Han delar nämligen inte Svenska kyrkans politruk-uppfattningar. Till exempel anser han att förkunnelsen av Evangeliet är viktigare än kampen mot global uppvärmning. Han menar att han är övervakad av sina politruk-kollegor. Han måste därför formulera sig mycket försiktigt ”för att ha ryggen fri” om han blir påkommen med sina normalsvenska idéer.

Svenska kyrkan är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt men sjukan har ätit sig långt in även i den övriga samhällskroppen. Sjukan? Ja, jag kan inte hitta något bättre ord ty det handlar om en åkomma som verkar sätta sig på hjärnan och sätta förnuftet ur spel.

Som vanligt kan vi ta en artikel ur Dagens Nyheter som åskådningsexempel. Den handlar om arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons bekymmer med att få asylbeviljade migranter i arbete. Ministern är mycket bestämd i sin uppfattning att migranter ska jobba, men hon vet inte hur det ska gå till:

Hon säger att det är helt oacceptabelt att hälften av de utrikes födda går utan jobb i en del kommuner.

– Jag tänker bara inte stå ut med att vi har det så.

Exakt vad som ska göras för att ändra situationen har hon ännu inget svar på.

Men hon har en idé, nämligen att migranterna måste lära sig att resa från bostaden till jobbet. Faktiskt. Hon använder inte ordet ”resa” utan ”pendla” men det betyder ”resa”, det framgår av hennes resonemang. Hon exemplifierar med småländska Lessebo:

Lessebo har landets högsta arbetslöshet och dessutom det högsta flyktingmottagandet per capita under 2016. Samtidigt är det nära till Växjö med en växande arbetsmarknad och många utbildningsplatser.

– Det gäller att inte bli förlamad av problemet. Man måste röra sig mer till jobben, säger Ylva Johansson.

Hon menar att migranterna måste resa till Växjö. Med hjälp av Google Earth uppmäter jag avståndet mellan Lessebo och Växjö, alltså den distans som ministern kräver att migranterna ska förflytta sig två gånger om dagen för att komma i arbete. Det är lite över tre mil och tar 22 minuter om man åker buss med Länstrafiken Kronoberg.

Ministern tror alltså att det är en onaturlig försvagning av migranternas reseförmåga som hindrar dem från att åka tre mil till ett jobb. Vi snackar här om människor som relativt nyligen rest 350 mil (fågelvägen Syrien – Grekland – Lessebo enligt Google Earth) under betydligt svårare umbäranden än vad Länstrafiken Kronoberg utsätter sina resenärer för.

Så tänker alltså det officiella Sverige. Problemet är att migranterna inte lärt sig att åka buss. ”Jag tänker bara inte stå ut med att vi har det så.”

För att kunna resonera som arbetsmarknadsministern måste man borttränga en stor del av verkligheten. Det är denna tvångsmässiga bortträngning som sjukan leder till. En betydelsefull del av verkligheten är rimligtvis att migranterna måste försörja sig på något vis och om de inte vill åka buss i 22 minuter och ta ett jobb så beror det troligen på att de funnit något mer fördelaktigt sätt att hantera sin försörjning.

Jag tycker denna observation är den första tanke som bör slå en människa som har alla eller nästan alla hästarna i stallet. Men hos arbetsmarknadsministern verkar den tanken bortträngd. Hur kan det vara möjligt?

Jag tror att det beror på att följdobservationen naturligen blir att ifrågasätta det välfärdssystem som troligen upprätthåller de icke-pendlande migranternas försörjning och tillåter dem att hålla sig borta från jobbet i Växjö. Men eftersom Sverige kontrolleras av ett välfärdsindustriellt komplex som styr arbetsmarknadsministerns tänkande så kan hon inte tänka tankar som innebär ett ifrågasättande av det välfärdsindustriella komplexet. Sådana tankar är lèse majesté, majestätsbrott, det värsta brott en människa kunde begå under den absoluta kungamaktens dagar.

Arbetsmarknadsministern är ingen dum människa, men i tjänsten måste hon uppföra sig som om hon vore det.