Ilan Sadé

Berättelser från andra tider och platser där levnadsbetingelserna skiljer sig drastiskt från våra egna visar vilka frågeställningar och dilemman som är allmänmänskliga. En sådan evig fråga är det konfliktfyllda förhållandet mellan kultur och individuell frihet, en annan är för- och nackdelarna med mänsklig migration. Båda företeelserna förenas i musikalen Spelman på taket, vars mäktiga filmatisering från 1971 finns ett par knapptryck från dig, med en briljerande Chaim Topol i huvudrollen som den knegande och knorrande mjölkmannen Tevje.

Inledningsnumret Tradition sätter grundtonen för vad allt handlar om: i byn Anatevka i det tsarryska imperiets västra delar (sannolikt i dagens Vitryssland eller Ukraina) under 1900-talets första skälvande år är det traditionerna som bestämmer vem du är och vad du förväntas bli. Tevje har begåvats med fem döttrar, vilka han måste gifta bort med så goda partier som möjligt för att säkra allas väl och ve. Så har det alltid varit och så – tror han inledningsvis – kommer det alltid att förbli.

Men nya, moderna vindar blåser. Äldsta dottern reser sig mot faderns beslut att gifta bort henne med den gamle förmögne slaktaren, för att i stället kräva tillstånd att få gifta sig med sin käraste, den fattige men älskvärde skräddaren. Tevje för monolog med sin Gud och ger till slut vika.

Nästa dotter har fräckheten att inte ens be om lov. Hon och hennes hjärtevän, en eldig kommunistisk student från Kiev som har råkat landa i den i hans tycke inskränkta byn, kungör helt enkelt att de ska gifta sig och ber bara om faderns välsignelse. Den alltmer uppgivne Tevje håller på nytt låda med sin Gud, och ger ånyo efter.

Men så händer det oerhörda. Tredje dottern, lilla kloka och vackra Chava, rymmer med en kristen. Hon förskjuts och dödförklaras av Tevje; alla gränser är passerade. Och ändå, alldeles på slutet, när Anatevkas judar fördrivs och skingras över världen och Chava kommer förbi när familjen packar flyttlasset för att träffa den för sannolikt sista gången – då händer det. Tevje muttrar ”Gud vare med dig”, och visar därmed sin resignerade accept av vem hon är och vad hon har gjort.

Traditionen lär var och en vem man är och vad man förväntas göra, deklarerar Tevje inledningsvis med eftertryck. Med det sagt, finns det ingenting som hindrar att traditionen stegvis ändras, vilket efterföljande händelseförlopp visar. Tevje lever i en brytningstid och står med en fot i vardera läger – precis som Marc Chagall, den främste avbildaren av livet i den judiska byn i Östeuropa; tradition och magi å ena sidan, modernitet å andra sidan. Poängen är dock att traditionen finns där som det ramverk som tusentals år av överlåten erfarenhet, religion och världsbild utgör. Individen blir genom sin blotta födsel en del av den, som hon sedan kan välja att föra vidare, bitvis modifiera, eller rentav förkasta. Ibland kan det gå snabbt. Paret Tevje och Golde styr tydligen kosan mot New York efter fördrivningen från Anatevka, och deras två yngsta döttrar skulle mycket väl kunna ha levt i USA fram till slutet av 1900-talet. Tanken på vilken förändring de i så fall skulle ha erfarit under sina liv är svindlande.

Idag ser vi hela tiden liknande omkastningar i folks liv genom de kulturkrockar som sker när klan- och familjekulturer krockar med den västerländska individualismen. Det finns osäkra fäder och bröder mitt ibland oss som blir till monster, när kvinnors frihet och sexualitet ska kontrolleras. Tevje hanterar emellertid inte sin detronisering som allsmäktigt familjeöverhuvud genom att ta till våld. Över huvud taget är mig veterligen hedersvåld bland de mest ortodoxa bland judar någonting som lyser med sin frånvaro. För att generalisera: förskjutning sker, men inte mord. Våldet tycks däremot vara desto vanligare i de verkliga klansamhällena. Många invandrade muslimer och även kristna från Mellanöstern skulle sannolikt känna igen sig i Tevjes våndor, när han drar runt med sin mjölkvagn och bavarderar med Honom där uppe. Här finns, mutatis mutandis, likheter som borde komma fram och nå befolkningsgrupper i dagens Sverige, vilka har mer gemensamt med den stoiske, skojfriske mjölkmannen än vi.

Men berättelsen talar även till västerländska individualister, nämligen om det som nämndes ovan i förbifarten – om kulturtraditionens betydelse som grundackord, mot vilket de individuella melodislingorna kan komma till sin rätt. Idag tycks det finnas en ideologiskt driven trend att beröva både barn och sig själv så mycket som möjligt av kulturtradition, som i sig anses vara ”förtryckande”. Man har glömt att det är i spänningsfältet mellan kultur och individualitet som storverk föds. Utan gemensam kultur i vid bemärkelse finns det inget samhälle, såsom vi känner det. Personer som växer upp under vaga och osäkra förhållanden har ofta svårt att finna sig själva som vuxna, något som kulturradikala ideologimänniskor verkligen borde diskutera i smågrupper.

Den judiska byn eller småstaden i Östeuropa var i sig ett helt eget universum, som utplånades knappt 40 år efter den tidpunkt dit Spelman på taket är förlagd. De frågor som väcks är emellertid giltiga i dagens Sverige, oavsett om vi har Rosengård och Fittja eller Möllevångstorget och Söders höjder i blickfånget.