Patrik Engellau

Jag brukar påpeka att en skillnad mellan myndigheter som ingår i det välfärdsindustriella komplexet och de som inte gör det är att de förra talar om för politikerna hur mycket pengar de behöver medan de senare anpassar sig efter de anslag och budgetramar politikerna satt upp. Till exempel gör Migrationsverket ett antal ekonomiska prognoser per år och då är det bara för Finansdepartementet att plocka fram pengarna. Försvaret, å andra sidan, gör bara av med så mycket pengar som det fått enligt riksdagsbeslut.

Men även välfärdsmyndigheterna har hittills hållit så mycket på konvenansen att de låtit politikerna i formell mening godkänna sina anslagskrav innan de börjat sätta sprätt på pengarna. Denna etikettsregel bröts nyligen av rikspolischef Dan Eliasson, en person som uppfostrats som ledare för två av det välfärdsindustriella komplexets viktigaste myndigheter, Försäkringskassan och Migrationsverket.

Eliasson förklarade att han tänkte anställa 700 poliser redan innan hans krav på extrapengar godkänts av politikerna:

Behovet av extra personal är så akut att Dan Eliasson inte anser sig ha tid att vänta på klartecken.

”Jag tror och hoppas att riksdag och regering inser allvaret i situationen och skjuter till pengar i efterhand.”

Jag kan inte minnas något tydligare tecken på Sveriges sönderfall än detta. Att det offentliga slarvar med ett stort antal av sina uppgifter, till exempel skolan, är otvetydigt men det kränker inte regelverket kring hur nationen ska styras. Vad Eliasson nu gjort liknar emellertid en statskupp. Faktiskt.

Om nu politikerna ger med sig och plockar fram pengarna i efterhand, vad blir då Eliassons nästa drag? Så här står det i samma artikel:

Enligt ett budgetunderlag som polismyndigheten sammanställt för kommande tre år behövs ett tillskott på nära fyra miljarder kronor. För att klara kraven med terrorhot och flyktingströmmar vill polisen anställa 2 000 poliser och 1 300 civilanställda.

När rikspolischefen tänker efter lite till kanske han upptäcker att det i själva verket behövs 5 000 fler poliser (vilket det nog i och för sig gör) och går ut och anställer dessa 5 000 utan att fråga. I förlängningen har rikspolischefen gjort sig till landets härskare. Det räcker med att han anser situationen vara akut och att han inte tycker sig kunna vänta.

Varför ska då andra myndigheter som också tycker situationen är akut vänta på att riksdag och regering fattar beslut? Jag säger inte att myndigheternas belägenhet inte skulle vara akut. Det är den alldeles säkert. Även Eliassons. Jag säger bara att när Sverige krisar på en massa olika fronter samtidigt kan myndigheterna – kanske med rätta – bli desperata och på det här viset sätta demokratin ur spel. Ty det är vad det handlar om. Demokrati är – bland annat – att folket utser ombud som i sin tur styr över den offentliga apparaten, inte att apparaten styr över politikerna för att dessa i sin tur ska gå och hämta pengarna hos medborgarna.

I själva verket går det knappt att tänka sig att politikerna inte skulle falla till föga för Eliasson. De kan sparka Eliasson, men man kan bara föreställa sig vilket bråk det skulle bli om de dessutom försökte sparka de 700 nyanställda poliserna. Det är klart politikerna ger sig för en beslutsam myndighetschef.

Överdriver jag faran av att Eliasson fuskar lite med regelverket? Kanske det, men det börjar som bekant med en knappnål och slutar med en silverskål. Nästa gång kanske han tar upp några miljardlån i utländska banker och sätter staten i skuld. I samma anda kan man tänka sig att försvaret på eget bevåg konsultar åt främmande makt som legotrupper för att dra in lite pengar. Eller att Sjöfartsverket sommartid hyr ut isbrytaren Ymer till människosmugglare för att transportera migranter från Libyen till Göteborg. Endast fantasin sätter gränsen för föreställningarna om hur myndigheters regelbrott snabbt kan göra även Sverige till en failed state.

Grundproblemet är förstås att vi har svaga och förvirrade politiker som saknar sådana attityder och värderingar samt sådant förnuft och erfarenhet att Sverige under deras befäl kan hantera stormarna och så småningom ta sig ur dem.

Jag skrev igår om två alternativa människosyner, den som dominerade Sverige för femtio år sedan och den helt motsatta som dominerar idag. Jag skrev att jag tror att den vid varje tillfälle rådande människosynen är själva fundamentet för vad som händer i politiken och därmed för nationens öde. En förutsättning för att Sverige ens ska kunna börja lösa sina problem är, menar jag, att vi återerövrar och bekänner oss till en förlorad människosyn som går ut på att alla människor har ansvar och att de har förmåga att ta detta ansvar och att samhället – i vid bemärkelse, alltså inte bara stat och kommun – har rätt att kräva att de tar sitt ansvar.

Det finns inte bara medborgerliga rättigheter, utan också medborgerliga skyldigheter. Vi är några stycken som skrivit om dessa skyldigheter, till exempel Kant, Rawls, Pufendorf, Aristoteles samt jag (tillsammans med några andra). Kanske kommer jag att sammanfatta mina tankar i frågan och publicera här.