Mohamed Omar

Den senaste jihadistiska attacken mot västvärlden ägde rum morgonen den 22 mars. Denna gång i Belgiens huvudstad Bryssel. Det kunde lika gärna ha smällt i London, Paris eller Berlin. Eller varför inte i Stockholm? Det var med stor sannolikhet inte den sista attacken. För det handlar inte om att slå ut en enskild terrorist eller en enskild terrorgrupp. Det är större än så. Det handlar om en konflikt mellan två civilisationer: den islamiska och den västerländska.

I Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok Nomad från 2010 skildrar hon sin resa från islamist till upplyst demokrat. Hon gick från att hata till att älska väst. Hon växte upp som somalisk muslim och känner den islamiska kulturen från insidan. Hirsi Ali konstaterar att det pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam. I Nomad skriver hon:

”I Europa och USA är det många som ifrågasätter att det faktiskt pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam. Men en radikal muslimsk minoritet är övertygad om att islam är under belägring, och denna minoritet brinner för att segra i det heliga krig som förklarats mot västerlandet. Det som denna minoritet i slutändan vill åstadkomma är att återinföra ett teokratiskt kalifat i muslimska länder och föra det vidare till resten av världen.”

Det är ingen kamp mellan alla västerlänningar och alla muslimer. Det påstår hon inte. Det är en kamp mellan den västerländska civilisationen och den islamiska civilisationen. Den islamiska civilisationen är inte homogen och oföränderlig, snarare splittrad och föränderlig. Och den pågående konflikten kommer sannolikt att bidra till att förändra islam i en mer liberal och modern riktning. Det beror på att en traditionell islam, oavsett dess form, som envist håller sig fast vid en bokstavlig läsning av islams två huvudkällor, Koranen och profeten Muhammeds undervisning, är chanslös mot det moderna väst. En sådan islam kan skada både väst och islamvärlden, men aldrig uppnå sitt mål: en teokratisk supermakt som förmår utmana väst ekonomiskt, tekniskt och militärt.

”En konfrontation mellan islams och västvärldens värden är oundviklig”, fortsätter Ayaan Hirsi Ali längre fram i boken. ”Det har redan skett en kollision och kriget har på sätt och vis redan inletts. Att den västerländska civilisationen är överlägsen är inte bara min personliga åsikt, utan en verklighet som jag erfarit och som fortsätter att bekräftas varje dag. Jag förutsätter att väst kommer att vinna. Frågan är bara hur.”

Ja, vi kommer att vinna. Och i detta vi inkluderar jag även demokratiskt sinnade muslimer. Men hur ska det gå till? Polisiära och militära medel räcker inte. Jihad, det heliga kriget, är bara det mest akuta och extrema uttrycket för ett hat mot väst som omfattar betydligt fler muslimer än det fåtal som tar till vapen för att döda oss. Miljoner och åter miljoner muslimer hatar väst. Så ser verkligheten ut. Att detta hat stundtals leder till våld är föga förvånande. En anledning till hatet är skillnader i värden och världsbild. Opinionsundersökningar visar att skillnaden i sättet att tänka mellan människor i islamvärlden och i västvärlden är oerhörd.

För det första krävs att väst inser att det finns en konflikt och står upp för sina egna värden. På så sätt kan vi med större självförtroende hjälpa de muslimer som vill lämna eller reformera islam. En annan sak är att vi bör erkänna kopplingen mellan islam och jihadism. När vi efter varje jihadistisk attack förnekar denna koppling sviker vi de muslimer som kritiskt har börjat granska sin religion och söker efter riktiga och varaktiga lösningar. Dessa dimridåer skymmer sikten i ett läge då vi behöver klarhet och modet att tänka kritiskt. Det var detta som gjorde att vi européer en gång kunde göra upp med de dåliga sidorna av vår egen tradition och bygga demokratiska, upplysta och toleranta samhällen.

Detta kommer att ta tid. Min bedömning är att vi kommer att få leva med jihadattacker i både Europa och USA i decennier framöver. Det är med sorg jag skriver detta. Men jag vill vara ärlig. Det var med goda föresatser som européerna genomförde det mångkulturella projektet och välkomnade miljontals invandrare från islamiska länder. Dock tänkte man inte tillräckligt noga på mångkulturens baksida, de negativa effekterna på lång sikt. Jihadisterna är invandrare och barn till invandrare. Ungefär fem eller sex tusen unga muslimer, europeiska medborgare, har anslutit sig till jihadistiska grupper i Mellanöstern. Kring var och en av dem finns X antal sympatisörer som själva inte tagit steget.

Betänk att det i nuläget, såvitt jag vet, varken finns en vilja eller en ordentlig plan för hur muslimska invandrare och deras barn ska assimileras i den västerländska kulturen. Den mångkulturella modellen blir alltmer ifrågasatt och få förstår vad den egentligen innebär, men den har inte avskaffats. Och medan vi velar och vacklar sprider sig en beslutsam islamism i våra förorter och ger de unga en identitet, en roll i ett stort drama och något att leva och dö för.