Patrik Engellau
Nyligen höll jag föredrag på en herrklubb. Jag sa bland annat att jag förundrade mig över att politiker inte vidtar åtgärder för att komma till rätta med skolans kris. Förfallet har pågått i decennier utan att någon lyft ett finger, känns det som, knappt ens uppmärksammat saken i bekymrade valtal. (Så här skulle en utbildningsminister kunna resonera.)
Min förundran över de ansvariga politikernas valhänthet är så mycket större som kunskapen om vad som fattas skolan är så allmänt spridd. Världen har haft bra skolor i tusentals år. Mänskligheten vet vad som behövs för att skolan ska fungera väl. Det finns bra skolor i Sverige. Det är bara att gå och titta. Det behövs ingen spetsforskning. Vi vet precis vad det handlar om.
Det är enkla saker, till exempel att mobiler inte är tillåtna under lektionerna, att stökiga elever skickas ut i korridoren som bestraffning, att läxor och betyg ska finnas till elevernas hjälp, att klasserna ska differentieras efter elevernas studieförmåga så att alla får utmaningar på sin egen nivå, att eleverna ska vara närvarande och inte springa till speciallärare stup i kvarten, att eleverna intalas att all inlärning inte alls är lustbetonad, till exempel är multiplikationstabellen en svår nöt och vänta bara på de tyska verben, att internet visserligen är jättebra, men aldrig kan ersätta kunskap eftersom kunskap och information är olika saker plus en massa annat sådant.
Om nu nästan alla vet, sa jag i föredraget, hur skolan kan räddas och ändå ingen vidtar några åtgärder i den riktningen ligger misstanken nära till hands att det finns någon Ond Vilja, som sticker käppar i hjulet, någon som tycker det är hugget som stucket om ungarna lär sig något eller inte.
En sådan Ond Vilja finns, sa jag helt fräckt, nämligen den maktavdelning inom det välfärdsindustriella komplexet som bemannar skolvärldens administrativa överbyggnad alltifrån utbildningsdepartementet och sedan via exempelvis skolinspektionen ut till kommunernas utbildningsansvariga, kort sagt hela det härke av postmodernistiskt politiskt korrekta flumteoretiker som har ett järngrepp om skolvärlden och dess tänkande. Om de insikter som nästan alla människor i vårt land redan besitter räcker för att räta upp skolan så behövs inte dessa härskaror av administratörer. Det förstår de och därför kämpar de desperat för att övertyga alla om att världen är mer komplicerad än man tror och att det sunda förnuftet därför har fel. Förresten har de nog inget emot att många ungar inte lär sig något eftersom sådana oanställningsbara individer då i stället etablerar sig som livslånga klienter hos härkets kollegor i andra delar av det välfärdsindustriella komplexet som naturligtvis alltid välkomnar ett tillskott av behövande.
Efter föredraget talade jag med en framstående politiker som ville framhålla att jag inte fick skylla för mycket på administratörer och tjänstemän eftersom den största skulden ju vilar just på politikernas axlar. Jag höll såklart med om det, men påpekade att politiker inte har några andra verktyg än sina myndigheter och organisationsapparater och att politiker kan få det besvärligt med sina idéer om apparatfolket inte är med på noterna. Den framstående politikern instämde och underströk hur svårt det ofta kan vara för en politiker som vill något nytt och annorlunda att få gehör för sin uppfattning.
Efteråt tänkte jag på förre utbildningsminister Björklund. Jag hade alltid en känsla av att han hade någon sorts korrekta instinkter och insikter i skolfrågan, men att han inte var tillräckligt övertygad och beslutsam för att kunna övervinna skolapparatens sega motstånd. Det slutade med att skolapparaten malde ned honom. Beslutet om lärarlegitimation blev själva sigillet på hans förlust och underkastelse.
Om Björklund hade varit säkrare på sig själv och haft en Thatchers stridslust kunde han ha förklarat för svenska folket vad som pågick och fått dess stöd för en vändning av skolan som vid det här laget säkert hade visat resultat i PISA-undersökningarna.


