Den som har arbetat på Sveriges Radio ger sig ogärna in i en diskussion om public service. Det kan misstänkas att han talar i egen sak. Jag var tolv år på radions vetenskapsredaktion. Det var lärorika och formande år. Vi förvaltade mediets folkbildningsuppdrag, så gott vi förmådde, men låg i slagskugga från nyhetsprogrammen. Sedan skulle man göra nyheter också av vetenskapsprogrammen. Då lämnade jag. Det finns annat att göra här i livet.

Idag är det inte nyheterna som kastar sin skugga över det seriösa programutbudet. Det är babblet, pratunderhållningen, direktsändningsvansinnet. Folkbildningen misstroddes redan på min tid (1982–94); idag är den marginaliserad. Kultur- och vetenskapssändningarna (egentligen borde medarbetarna där ingå i en och samma redaktion) är oftast av mycket hög kvalitet. Men det researchlätta utbudet har bett ut cancerogent sig i tablåerna.

Nu kan man invända att det är mycket enkelt att undgå tablåsättningen genom att plocka fram programmen digitalt. Visst, men det går inte alltid när man sitter vid ratten på motorvägen. Jag har ingenting emot Thomas Nordegren – vi var ju ungdomskamrater – men det är mycket irriterande att höra hans högljudda, arroganta röst i rusningstrafiken och varje gång få klart för sig att han kommer till studion fullkomligt oförberedd. Louise Epsteins uppgift är att sätta honom på plats.

Men är detta radio? Är det kultur? Några nyheter förmedlas ej.

Jag försökte under min tid på radion göra klart för mig vad som var det mediets komparativa fördel. Det kunde knappast vara bilden och inte heller det tryckta ordet – där hade tv och tidningar ett klart försteg. Med nätets och de så kallade sociala mediernas expansion har också informationssnabbheten i etern relativiserats. Radions uppgift – tyckte jag då och tycker jag nu – vore att höja reflektionsnivån i samhället, genom dialogen, debatten, djupdykningen.

Det gör inte Sveriges Radio idag, på det hela taget. Naturligtvis finns det undantag – sådant med förankring i folkbildartraditionen. Men det mesta är snabba nedslag i snabbt förbiilande trender och åsiktskluster. Dock, detta är inte att vara aktuell, det är att omedelbart bli föråldrad! Lördagsintervjuerna formar sig till återkommande spektakel, med programledaren som orakel; de låter olidligt lika och bygger på billiga poänger, och man vet hur det hela ska sluta. Allt enligt förväntan. Detta är så långt ifrån granskande journalistik man kan komma. Ändå fortgår det. Det tillhör livets obegripligheter.

När jag var liten – innan jag kommit upp i gymnasiet – brukade jag lyssna på en radiokurs i ryska som hette Po-russki. Med den följde en lärobok; omslaget gick i rött och svart. Kursen gjorde inte att man behärskade ryska språket, men den grundlade en bekantskap med – och en nyfikenhet på – den ryska kulturen i vid bemärkelse, svårtillgänglig som den kunde vara under kalla kriget. Radion tillhandhöll ett alternativ. När jag sedan lämnade skolan, kunde jag i alla fall traggla mig igenom ”Damen med hunden” i original.

Dit, menar jag, borde radion sikta idag. När massutbildningen på landets högskolor har lidit intellektuell bankrutt, finns behov av alternativ. Här skulle radion fylla ett vacuum. Radion borde till exempel kunna tillhandahålla fängslande föreläsningar, som är så sällsynta på universiteten idag. Radion borde bli ett instrument för det livslånga lärandet. Radion borde anställa professorer. Radion borde ges examinationsrätt. Radion ska vara en kunskapsbank!

Låter detta föråldrat? Kanske saknar det ögonblickets charm, den plumpa replikens eggelse. Jag är övertygad om att många radiomänniskor skulle välkomna en sådan vändning. Journalistyrket idag behöver uppgraderas. Detta kunde vara chansen. Som lyssnare skulle man bli rikligen belönad.

Anders Björnsson är publicist och historiker. Senast utgivit Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders 2015).