Patrik Engellau

En vecka är ungefär vad som behövs för att man ska lära känna en ny orts eventuella charm utan att för den skull bli varse de högst sannolika defekter som just den orten i likhet med alla andra mänskliga samfund rimligen har.

Jag kom just från en skidsemester i en fransk alpby om 5 000 själar vid foten av Mont Blanc som heter Saint Gervaise. Till skillnad från det mondäna Megève, som ligger i samma skidområde, är Saint Gervaise ett ganska lågmält och medelklassigt ställe. Om man bortser från närvaron av en massa bilar och frånvaron av rumänska tiggare och MENA-migranter framstår orten som ett miljöpartistiskt paradis och med det menar jag just i detta fall inget nedsättande, tvärtom.

I Saint Gervaise görs nästan inga ingrepp i boende och natur. Centrum ser ut som när det byggdes för allt mellan fyrahundra och hundra år sedan. De byggnadstekniska ingrepp som ändå gjorts markeras med särskilda skyltar med bild och förklaring Före och Efter, till exempel ”År 2009 före byggandet av trafikrondellen” respektive ”Efter byggandet av trafikrondellen”. Den som vill kontrollera kan vända sig om och jämföra verkligheten med fotografierna och därvid konstatera att inga besvärande förändringar gjorts sedan 2009.

Ja, det är förtjusande. Det känns inte som om globaliseringen satt några som helst spår. Matvaruaffärerna i centrum är ett slags livsmedelsboutiquer med korvar från lokala producenter, till exempel en lurvig variant på lamm och rosmarin, en annan särskilt obscent formad och pepprig produkt på gris och så vidare. Jag räknade till 21 lokala ostar försedda med små skyltar som angav det lokala ysteriets namn. Ett dussintal skinkor låg på parad när butiksinnehavaren ursäktade sig och hämtade ytterligare en skinka från en bonde vid bakdörren och lade fram till visning.

Lokala produkter betyder lokala. En servitris föreslog ett lokalt vitt vin och min resekompis frågade skämtsamt om hon tillverkat det själv, men det hade hon inte, vinodlaren var hennes granne och ”han ser ut som en jultomte”.

Det mest kosmopolitiska i Saint Gervaise verkade vara den32ndra Humorfestivalen. Den lockade besökande från hela Mont Blanc med omnejd. Årets festliga tema var stolar. Hela byn var prydd med olika stolskulpturer, till exempel sex stolar som målats i olika färger och skruvats ihop huller om buller. På torget stod en ensam vattenklosett med texten ”Här vilar resterna av era kulinariska drömmar”. Det hela var mycket roligt.

Allt i Saint Gervaise är snyggt och välordnat. Vi besökte Bergsguidemuséet där olika klättringsexpeditioner dokumenterades (till exempel historien om Marie Paradis, en bondpiga som år 1808 blev den första kvinnan som besteg Mont Blanc). Bergsguider är särskilda yrkesmän som hjälper alpinister att klättra upp på berget. Yrket har gått i arv i århundraden hos lokala släkter, till exempel släkterna Challerand och Orlut. Om man föreslog avreglering av guideskrået och fri konkurrens från fria guideföretagare tror jag byborna skulle svimma av förskräckelse.

Det finns ett bageri och en fastighetsmäklare i varje kvarter. Bostadsrätterna verkar gå för ungefär 50 000 kronor per kvadratmeter. Och allt detta mindre än fyra timmar från Arlanda inklusive transfer med buss eller taxi från Genève.