Stefan Hedlund

Politiker och medier i väst har under senare år närmast snubblat över varandra i sin iver att ösa invektiv över Vladimir Putin. Det må vara begripligt. Rysslands president har ett betydande personligt ansvar både för kriget i Ukraina och för den kraftigt försämrade relationen mellan Ryssland och väst. Samtidigt är det slående hur ivriga samma politiker och medier var att ösa beröm över exakt samme man – för tio år sedan.

Under sina första två mandatperioder, från 2000 till 2008, tycktes Putin inte kunna göra något fel. Han hyllades som en modern ledare, fast besluten att leda sitt land in i ett globalt partnerskap baserat på ekonomiska landvinningar. I december 2007 prydde han till och med omslaget på Time Magazine, som ”Person of the Year”.

Det fanns de som, likt undertecknad, pekade på hans bakgrund inom säkerhetstjänsten KGB och sökte varna för att framtiden skulle komma att bjuda på repression och försämrade relationer till väst, kanske även krig med länder i grannskapet. Sådana varningar möttes dock rutinmässigt av en storm av anklagelser om russofobi för att inte säga rysshat.

Idag tycks man kunna säga precis vad som helst, både om Putin och – vilket är djupt olyckligt – om Ryssland, utan att råka ut för annat än instämmanden. När Rysslands president idag pryder omslag till nyhetsmagasin i väst är det snarast med horn i pannan.

Det kan vara frestande att hävda att det är politiker och medier i väst som haft rätt, och att Putin har genomgått en personlighetsförändring – från god till elak ledare – men det är inte särskilt trovärdigt. Putin är självfallet samme man idag som han var 2000, i den mån någon människa nu kan förbli exakt den samma.

Det som skett är att det har blivit tydligt hur fel politiker och medier i väst hade i sina tidiga bilder av hur Ryssland styrdes. Det skapades falska förväntningar om att Ryssland var på väg att bli som vi, att Putin var en pragmatisk ledare med värderingar lika våra egna, och att tiden för konfrontationer var definitivt förbi. Det är dessa falska förväntningar som nu har brustit. Ryssland har visat sig ha intressen som är fundamentalt annorlunda än i väst, byggda på värderingar som också är fundamentalt annorlunda än i väst.

Mycket av den vrede som nu riktas mot Putin kan nog förklaras av att många plötsligt har insett hur i grunden fel de har haft i sina bedömningar, och det är ju aldrig roligt, särskilt inte då missbedömningarna leder till betydande kostnader, såsom inom säkerhetspolitiken.

Det grundläggande problemet är att Ryssland och dess ”partners” i väst allt sedan Putin kom till makten har spelat två vitt skilda spel. Medan man från rysk sida har varit tydligt inriktad på driva en politik baserad på att främja egna intressen, har politiker i väst varit närmast besatta av att främja luddigt formulerade gemensamma värderingar.

Så länge Ryssland var försvagat skapades en illusion av att detta var framgångrikt. Relationen till Putin tycktes vara god. Men i takt med att oljepengarna rullade in och den ryska vapenindustrin gick upp på högvarv började man sätta kraft bakom kraven på att bli behandlad med respekt och att få acceptans för egna vitala intressen.

Putin kräver att bli behandlad som en av de stora pojkarna, att få sitta med vid bordet när världens öden bestäms. Så länge han inte visas denna respekt är han beredd att öka insatserna, från kriget i Georgien, till kriget i Ukraina och kriget i Syrien. Det verkligt otäcka är att nästa steg i denna eskalationsspiral kan bli Baltikum.

Västvärldens oförmåga att förstå Ryssland har haft sin motpart i en rysk oförmåga att uppfatta det ständiga talet från väst om gemensamma värderingar som annat än hyckleri och dolda agendor. Putins egen utveckling utmärktes av inledande frustration över att inte kunna vinna acceptans för intressen och intressesfärer. I takt med att denna frustration fördjupades kom den att kryddas med konspirationsteorier, som inte var helt utan grund, och slutresultatet har blivit vrede och oförsonlighet.

I samband med den ryska annekteringen av Krim skrev Henry Kissinger i Washington Post att ”Demonisering av Putin är inte en politik. Det är ett alibi för avsaknad av en politik.” Han hade självfallet alldeles rätt. Utfall mot Putin må ge billiga poänger i media. Realpolitik kräver att man är tydlig i formuleringen av det egna intresset, och dit har vi ännu inte kommit. Det enda som är verkligt tydlig i västvärldens rysslandspolitik är att det inte finns någon gemensam rysslandspolitik, utöver föreläsningar om gemensamma värderingar.

Samtidigt som flyktingkrisen nu med all önskvärd tydlighet visar att myten om gemensamma värderingar som grund för praktisk politik inte höll vatten ens inom EU, har vi att möta konsekvenserna av att det ännu inte finns någon gemensam inställning till hur Rysslands allt mer aggressiva uppträdande skall bemötas. Det är inte bara beklagligt. Det är på väg att bli direkt farligt.