Patrik Engellau

Den 23 juni ska Storbritannien rösta om ett eventuellt utträde ur Europeiska Unionen. Det är en stor sak. Om John Bull – som är engelsmannens symbolnamn på sig själv – skulle fråga mig om min åsikt så skulle jag svara så här.

Dear John,

Det är vänligt av dig att fråga. Jag framför dessa synpunkter med största ödmjukhet; vem är jag att ge dig några råd?

Du och din lillebror Uncle Sam är de mest civiliserade folken med de mest framgångsrika ekonomierna som världen någonsin har skådat. Det är inte för mycket sagt att ni har skapat – och om ni inte har skapat så har ni utvecklat och fulländat – nästan allting som Västerlandet idag har anledning att känna stolthet över. Då menar jag inte bara vattentoaletten, telefonen, penicillinet och internet och allt annat sådant som gör livet lättare och mer behagligt, utan framför allt de institutioner och ordningar som utgör fundamentet för vår moderna existens, till exempel marknadsekonomin, rättsstaten och demokratin.

Jag älskar mitt land och vill inte leva någon annanstans, men livet har lärt mig att Sverige, i jämförelse med ditt och din lillebrors toleranta, kreativa och kosmopolitiska folk, består av visserligen snälla och ambitiösa, men också provinsiella och ibland inskränkta och självgoda människor.

Jag kanske romantiserar om dig och Uncle Sam, men ni har under de senaste 250 åren lett världen och ni har på det hela taget gjort det bra. Att du nu bekymrar dig över ditt lands medlemskap i EU är något vi mer perifera europeiska kulturer måste ta på största allvar. Ser ni något som vi svenskar i allmänhet inte ser?

Låt mig efter denna åsiktsförklaring framföra tre synpunkter angående EU.

Den första synpunkten är att det som är bra med EU egentligen är den ursprungliga idén om den gemensam marknad och ett friare flöde av kapital, varor, tjänster och kanske också arbetskraft mellan länderna. Jag är tillräckligt påverkad av anglosaxiska tänkare som Adam Smith och Benjamin Franklin för att vara övertygad om att det i princip är bra om produktivkrafterna får utvecklas i frihet.

Redan där är steget från europeisk gemenskap till europeisk union lite problematiskt. Unionen har alltid av sina förespråkare sålts in som ett fredsprojekt, som ett sätt att förhindra att europeiska länder åter börjar kriga med varandra som de ju gjort i tusen år eller mer. Men det stabila fundamentet för fred är, vad jag kan förstå, inte en gemensam politisk överbyggnad i form av ett EU-parlament och sådant, utan just den ekonomiska integrationen. Hur ska Tyskland och Frankrike kunna kriga med varandra om Siemens och Philips, som finns i båda och inte vill ha något stök, förklarar att de inte skickar några reservdelar om länderna fortsätter att tjafsa? Länder som har en gemensam produktionsapparat kan inte kriga med varandra.

Det leder mig till min andra synpunkt. EU har blivit en politisk överbyggnad utan förankring, ett ledarskap utan ett folk, en hövding utan indianer, ett huvud utan kropp, en general utan soldater. EU kan sitta och bestämma hur mycket det vill, men om det inte sitter fogliga satraper (lydfurstar) i medlemsnationernas ledning (som kan mutas med flotta EU-jobb och sådant) så blir besluten utan verkan. Detta blir skratt- eller kanske gråtretande tydligt i den aktuella migrantsituationen. EU har beslutat att i storleksordning 150 000 migranter ska tvångsplaceras i medlemsländerna, men hittills inte lyckats förlägga mer än något tusental. Och fler blir det väl inte.

Detta leder mig till min tredje synpunkt, nämligen att det ligger nära till hands att i detta läge förlora förtroendet för EUs apparat och ledning. EU-medborgaren misströstar om EUs motiv och litar inte på dess försäkringar. (De kanske inte heller litar på sina nationella lydfurstar, men det är en delvis annan sak.) Låt mig ge ett exempel, Schengen. EU-ledare förklarar att Europas ekonomi skulle ta allvarlig skada om passfriheten upphävdes. Det är kanske sant, men åtminstone jag har svårt att förstå det. Klart bökigt att behöva visa dokument vid gränspassage, men helt överkomligt. Är det inte prestige som ligger bakom EU-ledarnas uppfattning? Oviljan att erkänna att en ordning som tidigare tycktes önskvärd idag ser mindre lyckad ut?

Så hur tycker jag att du ska rösta? John, det är inte lätt att säga. Följ dina instinkter och ditt förnuft, så har du lett världen rätt tidigare. Personligen kan jag se både en möjlig fördel och en möjlig stor risk om du väljer att lämna EU.

Den möjliga fördelen är att du genom BREXIT kan ge EU en läxa och en knäpp på näsan som i bästa fall förmår organisationen att strama upp sig och åter ta den subsidiaritetsprincip till heders som det tidigare hävdades skulle sitta i högsätet men sedan bekvämt stuvades undan.

Den möjliga stora risken är att EU vid ett BREXIT inte fattar att det måste förändra sig utan fortsätter som tidigare med andra EXITs som sannolik följd och därmed ett sammanbrott för hela samarbetstanken.

Yours sincerely

Patrik